Det första steget för att slutföra uppgiften att skriva en pedagogisk reflektion, var att först ta reda på definitionen av en pedagogisk reflektion. Mina efterforskningar på olika pedagogiska forum på Internet ledde mig till följande egenförståelse av betydelsen:
En pedagogisk reflektion visar att pedagogen har reflekterat över sin undervisningspraktik med förankring i högskolepedagogisk teori, samt systematik och strategisk utveckling, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för studenters lärande.
Jag förstår det som att reflektionen syftar till att nå ett pedagogiskt tillvägagångssätt, och genomgå en individuell, inre kognitiv process och utveckling för att nå meningsfullt lärande.
Det andra steget för att kunna reflektera över min egen undervisningspraktik, är att fördjupa mig i den högskolepedagogiska teoretiska bakgrunden, med stora förhoppningar om att genomgå den inre kognitiva processen som föranleder reflektionen och ger insikt i hur jag på bästa sätt utövar meningsfullt lärande (i förhållande till teorin).
I detta utforskande stadium av processen bekantade jag mig med en rad olika teorier och principer inom högskolepedagogik. Ett exempel är från Christer Stensmo (2007) med utgångspunkt från olika filosofiska grundsyner på pedagogisk lärande, som baserades på olika filosofiska aspekter: Ontologi/Epistemiologi/Etik/Människosyn/Samhällssyn/Innehåll/Metod. Men min förståelse är att dessa aspekter är exklusiva, dvs att de utesluter varandra – man kan bara utgå från en teoretisk aspekt. Denna rigiditet tilltalade mig inte personligen, då jag är av uppfattningen att lärande grundas på tre olika saker: människor, relationer och upplevelser – och dessa saker är dynamiska. Mitt sökande efter mer passande teori för problembaserat inlärande fortsatte.
Jag undersökte Kenneth Forslunds avhandling, LiU (1999) teorier om professionell kompetens, vars pedagogiska grunder beskriver hur en persons undervisningspraktik påverkas av olika aspekter hos personen, inklusive dess etiska normer och värderingar, personens egna tidigare inlärda teorier om lärande och pedagogik (systematic base of theory), tillsammans med personens tillgängliga metodkunskap (dvs tidigare egna erfarenheter). Tillsammans formar dessa individuella aspekter individens personliga undervisningsprofil, översatt till ”min egen undervisningspraktik” (Figur 1). Forslund hävdade dessutom att individens alla metoder och teorier inte alltid är medvetna, utan att de kan hämtas ur personens undermedvetna, vilket illustreras av de skuggade partierna i figuren. Att skriva pedagogisk reflektion och tydliggöra sin pedagogiska grundsyn är ett sätt att medvetandegöra, både de medvetna, och till viss del även de omedvetna aspekterna som påverkar ens egen undervisningspraktik och hantera detta på ett mer professionellt sätt. Detta är en teori som bättre passar min persona, som jag dessutom anser går att tillämpa på studenterna och studentgruppen i lärandeprocessen, dvs studenterna i basgruppen kommer in med sina egna etiska normer, sin egen teoretiska och metodiska bas (medveten och omedveten) vilka utgör deras personliga profil gällande inlärning och utvecklingen av deras professionella kompetens. Tillskott till metod och teori sker under hela inlärningsprocessen genom interaktion med studentkollegor och handledare, samt det teoretiska materialet och i diskussionen. Genom samarbetet och grupprocessen, blir helheten större än delarna, var för sig.
Under min sökandeprocess fann jag ytterligare en teoretisk modell som resonerade med mina tidigare teoretiska och metodkunskaper och min personliga profil; nämligen de sju principer för kvalitetslärande inom högskolepedagogik, av Roar C Pettersen (2008). Pettersen menar att lärande är en aktiv process jämfört med traditionell undervisning, där läraren vägleder studenterna genom processen, och på så sätt genererar djupare kunskap. Denna djupinlärning (tillämpning, förståelse och värdering) skiljer sig från ytlig inlärning (faktakunskap) genom att den sedan kan omsättas i praktiken, vilket också kan användas för att beskriva PBL metodiken. De sju principerna för kvalitetslärande beskrivs enligt följande:
Att aktivera tidigare kompetens, erfarenhet och kunskap – det är viktigt att utgå från individens tidigare förståelser och förkunskaper, samt använda och tillämpa dessa i undervisningen.
Att utveckla funktionell, flexibel bas för kunskap – att anpassa sig till det nya man lär sig (är inte alltid så enkelt). Att organisera kunskap som kan tas fram och utveckla förståelse för den.
Att utveckla en metakognitiv kompetens och lärande som är själv – studenterna ges möjlighet att reflektera över sina egna styrkor och svagheter och preferenser, samt uppgiftens krav. Lämpliga strategier behöver studenten formulera.
Att ha utgångspunkt i problem och kognitiva konflikter – uppgifter får inte vara för simpla: då lär sig studenten för lite. Men uppgifterna får inte heller vara för svåra: då finns en risk att studenten ger upp. Förslaget är att använd motiverande principer för studenterna genom: Curiosity, Collaboration, Challenge, Control, Choice, vilket praktiseras genom PBL.
Att lärandet behöver ha en tydlig förbindelse till verkliga kontexter och uppgifter – dvs en förankring i verkligheten och att kunskap tas fram där den behövs och kan tillämpas.
Att lägga tonvikt på deltagande, stöttning och utmaning – alla kan bidra med något, utmaningar löses tillsammans i gruppen, och stöd finns att få från lärare och kurskamrater.
Att försöka fokusera problemlösningen på artikulation, rikedom och utvecklingsmöjligheter – innebär att prova kunskapen i olika kontexter och att tillämpa den på olika verklighetsanknutna problem.
Min förståelse av dessa sju principer blev att de ligger till grund för flera av de steg som återfinns i Ovalen (LiU, 2003) (Figur 2). Ovalens är ett instrument med olika steg som beskriver problembearbetningsprocessen och som hjälper studenterna framåt i sin problemlösning, delvis genom att rikta insatserna mot ett gemensamt mål och att främja samarbete och diskussion studenterna sinsemellan, eftersom de ger dem ett gemensamt förhållningssätt och förståelse för problemlösningen. Pettersens sju steg kan jämföras med olika steg i Ovalen, till exempel Ovalens steg #8: Diskutera och värdera den inhämtade kunskapen, som liknar Pettersens steg #6 (se punktlista ovan# 9: Tillämpa, vilket motsvarar Pettersens steg #7; där studenterna prövar sin nyvunna kunskap på olika problem som kan uppstå i verkligheten.
Illustration som visar de principiella stegen i Ovalen
Denna teoretiska kunskapsbas som jag lärt mig, och (förhoppningsvis) internaliserat som en ny del i min egna systematiska teoribas att använda och tillämpa vid min egna undervisningspraktik framöver, kan förhoppningsvis bidra till att hjälpa studenterna nå en bättre inlärning. Det jag också kommit att inse genom detta arbete och genom den reflektiva processen som arbetet inneburit är att den pedagogiska kunskapen och tillämpningen och den egna undervisningspraktiken är en livslång lärandeprocess även för läraren. Ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man behöver lära sig mer om, eller som det kända citatet lyder: ”Det krävs stor kunskap för att inse sin egen okunnighet” (Okänd)
Referenser:
Stensmo, C., Pedagogisk filosofi : en introduktion, Publicerad: Lund : Studentlitteratur (2007)
Forslund, K., Professionell kompetens. Fyra essäer om inlärning och utveckling för professionalitet, Linköping: Linköping University (1998)
Pettersen, R. C. Kvalitetslärande i högre utbildning : introduktion till problem- och praktikbaserad didaktik, Stockholm,Studentlitteratur (2008)
Ovalen: Enheten för pedagogiskutveckling och forskning, Hälsouniversitetet i Linköping, (2003)