Månad: december 2021

Publicerat

Fall om fall – en något spretig reflektion kring handledarskap och problembaserat lärande av Gustav Orell

När jag läste läkarutbildningen i Uppsala var basgruppsarbetet med fallarbete inom ramen för PBL, eller problembaserat lärande, en stor, men inte dominerande del av utbildningen.Som nybliven student efter gymnasiet var den katedrala undervisningen väldigt tilltalande för mig och jag såg på fallarbetet som något obligatoriskt som måste göras. Efter hand märkte jag dock att vissa grupper fungerade väldigt bra och andra kändes betydligt mindre väl fungerande. I välfungerande grupper gav basgruppstillfällena mycket och i de mindre fungerande grupperna kvarstod känslan av att fallträffarna bara var något som skulle fås överstökat. Med den erfarenheten i bakgrunden och med vetskapen att Linköpings läkarutbildning har ännu större fokus på basgruppsarbete inom PBL känns det väldigtmotiverat att vi som ska handleda studenter i basgrupperna får övning och förkunskaper så att vi kan göra så många av dessa grupper som möjligt till den välfungerande, givande typen. När jag pratar om handledarskap i basgruppsarbetet menar jag framöver i huvudsak den fallbaserade eller problembaserade delen av arbetet då det är i den situationen jag kommer träffa studenterna. Notera att mina reflektioner kommer att kretsa kring utbildningen av läkare då det är både min bakgrund och var jag kommer verka.PBL är ett begrepp som jag upplever som lite spretigt eller luddigt då man kan tala om det som en grundläggande teori för att lära ut, ett utbildningsupplägg eller specifika aktiviteter, tillexempel ett enskilt fall inom en kurs. Det reflekterade jag kring flera gånger under kursen närjag upplevde att vi i gruppen inte alltid tänkte på samma sak när vi pratade om PBL. I“Characteristics of problem based learning” (de Graaff, E & Kolmos, A (2003))1 beskriver författarna den grundläggande teorin som en metod där lärandet börjar med en ett problem som ska leda fram till en fråga som sedan kan besvaras genom kunskaps inhämtande. Detta möjliggör en tydlig koppling mellan att inhämta kunskapen och problemet eller kontexten vilket kan öka motivationen för att lära sig. Författarna tar också upp att grupparbete är centralt i PBL och att det ger förutsättningar för studenterna att träna på samarbete. I artikeln tar de också upp ett grundläggande upplägg för hur arbetet kan gå till, “SevenStep”-metoden som utarbetats i Maastricht. Den är inte helt identisk med livbojen eller ovalen som vi pratat om under kursen men utgår från ungefär samma grundpelare med att hitta eller få ett problem, analysera det, formulera inlärningsmål utifrån det man i gruppen kommer fram till behöver läras in för att lösa eller förstå problemet. Därefter inhämtas information och man går igenom inlärningsmålen med den nya kunskapen och informationen med förhoppning att kunna lösa eller förstå problemet.
PBL är dock inte utan kritiker. I artikeln “Revival of the case method: a way to retain student-centred learning in a post-PBL era” (Tärnvik, A (2007))2tar författaren upp svagheter med PBL där bland annat dålig gruppdynamik, inaktiva studenter och studenter som tar förmycket plats kan göra arbetet mindre effektivt. Författaren förordar istället “Case method”som beskrivs som en metod med en sakkunnig lärare som agerar som en ordförande vid gruppundervisningen. Studenterna har innan tillfället fått direktiv om vad de ska läsa om, ikontrast till vid PBL där studenterna själva ska arbeta fram vad som ska studeras inför diskussionen. Något han tar upp som snarare talar till fördel för PBL är dock att Case method kräver expert kunniga lärare till samtliga grupper – något PBL inte nödvändigtvis kräver.Vem är då handledaren i den här processen i vilken studenterna ska drivas att själva utifrån mer eller mindre tydliga direktiv hitta de frågor som de förväntas kunna besvara inom kursen? I de Graaffs & Kolmos artikel ska handledaren främja gruppens arbete. Det är ett ganska ospecifikt begrepp som varit en central diskussionspunkt i basgruppsarbetet underkursen.I artikeln “Challenges facing PBL tutors: 12 tips for successful group facilitating” (Dr Samy A.Azer (2005))3försöker författaren med hjälp av en lista exemplifiera olika sätt att som handledare göra just detta. Ett centralt och tydligt begrepp som tas upp i både den artikeln och under vår kurs är ett gruppkontrakt – att man från början gemensamt ser till att gruppen sätter upp regler att förhålla sig till. Detta kan man sedan åberopa om man som grupp medlem eller handledare ser beteenden i gruppen som bryter mot den överenskommelsen och påverkar arbetet negativt. Dessa regler kan anpassas utifrån vilka egenskaper och önskemål gruppen har och de utmaningar man ser. I den bästa av världar behöver kontraktet aldrig åberopas men det kan vara ett värdefullt verktyg i handledarens arsenal om behovet dyker upp.Artikeln tar också upp vikten av att själv sträva efter att vara en bra handledare och aktivt arbeta för att förbättras. Det kan man göra bland annat genom att själv notera vad som fungerar och inte utifrån sina egna upplevelser, men också genom att låta studenterna ge feedback om handledarskapet. Merparten av tipsen i artikeln handlar dock om hur man som handledare, utan att ta över gruppen och bli en lärare likt i Case method, ska stärka gruppen. Exempel på åtgärder för att uppnå det är välriktad feedback, inte minst positiv feedback när någon gör något bra.Under kursen har vi inom basgruppen arbetat med ett fall om just fallarbete vilket på sätt och vis känts lite lustigt och möjligen något krystat. Jag som inte studerat vid LiU upplever dock att det var värdefullt att arbeta utifrån de verktyg som studenterna jag kommer handleda förväntar sig att jag förstår. Under rollspels delen av kursen utsatte vi varandra för prövande situationer som inte helt sällan innebar dilemman såsom att behöva kritisera eller tona ned en eller flera studenter och riskera att dessa tar illa vid sig för att istället släppa fram eller stötta en eller flera andra studenter som annars kanske far illa eller inte får ut något av arbetet. Jag är av uppfattningen att mitt ansvar som handledare är att efter bästa förmåga se till att ingen student upplever att den inte får ut något av fallarbetet och då är det viktigt att kunna hantera dessa situationer på ett rättvist sätt.Det var också intressant att reflektera kring vart gränsen går för att man som handledare måste gå in och markera, exempelvis om det förekommer någon form av diskriminering inom gruppen. Å ena sidan kan det vara väldigt värdefullt att vänta och se om gruppen kan lösa det själva – det skulle kunna göra gruppen starkare. Å andra sidan är det viktigt att försäkra oss om att inga studenter far illa under utbildningen. Dessa, och många andra situationer finns det stort värde i att diskutera med handledarkollegor eller kursledning antingen för att det går över vad man som basgruppshandledare kan eller bör hantera eller för att få någon annans råd om hur man kan gå vidare. Någon annan kanske har upplevt just den situationen och hittat ett bra sätt att lösa det?En av de mest spännande diskussionerna i vår grupp var huruvida man kan vara skeptisk tillPBL som metod och samtidigt en bra handledare för basgrupper inom PBL. Där är min personliga reflektion att man med ett professionellt förhållningssätt och kunskap om vilka metoder som bör användas kan förse studenterna med gott handledarskap så länge man är intresserad av studentkontakt och helst också om området som avhandlas. Jag som själv varit skeptisk som student och som fortfarande inte enbart ser positiva aspekter med PBL känner åtminstone en väldigt stark motivation att göra det så bra som möjligt för mina studenter då jag själv skulle önska det från min handledare.Sammanfattningsvis är diskussionerna i basgruppen det jag uppskattat mest under kursen.Jag kommer att vara basgruppshandledare för första gången nästa termin och är ganska spänd och nervös inför det. Det har varit värdefullt att få diskutera själva handledarskapet, både de formella delarna såsom huruvida vi examinerar studenterna men också de utmaningar det innebär interpersonellt. Rollspelen var också väldigt tankeväckande, ömsomsvårt att hålla sig för skratt och ömsom plågsamt att uppleva även om det bara var fiktivt och över zoom.

1-de Graaff, E., & Kolmos, A. (2003). Characteristicsof Problem-Based Learning.International Journalof Engineering Education,19(5), 657-662.
2-Arne Tärnvik (2007) Revival of the case method: away to retainstudent-centred learning in a post-PBL era, Medical Teacher, 29:1, e32-e36, DOI:10.1080/01421590601039968
3-Dr Samy A. Azer (2005) Challenges facing PBL tutors:12 tips for successful group facilitation,Medical Teacher, 27:8, 676-681, DOI: 10.1080/01421590500313001

Publicerat

Behövs verkligen basgruppshandledare i PBL? _ Johanna Simmons

Jag läste till läkare här i Linköping och har också fungerat som basgruppshandledare på ett par olika terminer på läkarprogrammet här. När vi startade kursen kände jag mig därför ganska trygg i vad PBL är och att det är en metod som fungerar bra för mig personligen. Ovalen, livbojen och kontraktenkändes hemtamt medan IBU inte är något jag tidigare använt, men som jag ser ett tydligt värde av. De mest givande delarna av denna kurs har för mig varit att diskutera handledarens roll i olika situationer. Hur är man en bra handledare och vad finns det för konkreta verktyg man kan använda sig av? Jag minns inte så många handledare från min egen utbildning, men jag minns en som somnade under basgruppen och jag minns ett par som tog över och mer eller mindre föreläste om något ämne som var eller inte var relaterat till det ämne som skulle diskuteras i basgruppen vid det tillfället. Båda typerna minns jag med ungefär samma grad av irritation. När jag skulle skriva denna reflektion backade jag därför ett steg och började fundera över om handledaren alls behövs.Grunden i PBL är det studentstyrda lärandet. Jag ser absolut ett värde av en handledare som guidar när man lär sig processen. Min egen starkaste erfarenhet av att faktiskt bidra med något som handledare är när jag var med och introducerat PBL för ett antal läkarstudenter på Kathmandu Medical College i Nepal. För dem var PBL något helt nytt. Men när studenterna är mer erfarna, borde de då inte själva kunna styra sina grupper och kan det då till och med finnas negativa aspekter med att ha en handledare närvarande? Min starkaste erfarenhet av att vara överflödig kommer just från att ha handlett en välfungerande basgrupp på termin fem. I en artikel av Doherty et al (2018) som undersökte handledares erfarenheter av arbete i basgrupper fann man att handledarna upplevde en ambivalens inför hur fritt de skulle släppa basgrupperna. De uttryckte att det var viktigt att ge gruppen tid och utrymme så de blir kapabla att hantera basgruppsarbetet själva. Samtidigt beskrivs i artikeln hur flera av handledarna känner ett behov av att ta ganska mycket plats och kontrollera gruppen. De understryker också upprepat behov av en hög ämnesspecifik kompetens bland handledarna. Min egen erfarenhet som handledare är att när ämnen som man själv kan något om berörs blir det roligare att vara där och det är lätt att råka förklara/föreläsa för studenterna. Jag kan alltså i mycket högre utsträckning nu än under min egen utbildning relatera till den föreläsande basgruppshandedaren. Detta samtidigt som jag minns frustrationen över sådana eftersom de ofta pratade om något perifert och utrymmet för att diskutera och försöka förstå det som var svårt blev mindre. Kan det i vissa fall vara så att risken med att ha en handledare närvarande som kontrollerar basgruppen för mycket överväger de potentiella fördelarna?Med tanke på hur resurskrävande det är att ha handledare med i varje basgrupp har olika varianter på basgruppshandledning provats. Man har till exempel låtit studenter vara handledare vilket i en del studier visat sig vara lika effektivt som en handledare från lärarkollektivet (Usman et al., 2019). En annan variant är att ha en handledare till många basgrupper som befinner sig i ett och samma rum (Woods, Duncan-Hewitt, Hall, Eyles, & Hrymak, 1996). I det senare fallet tillhandahåller då handledare skriftligt stöd och fungerar som en resursperson men är inte med i gruppens arbete. Svårigheter med detta kan bland annat vara att hantera konflikter som uppstår då alla medlemmar av basgruppen inte gör sin del eller bidrar enligt vad gruppen förväntar sig. Det finns en del studier gjorda där man jämfört basgrupper med och utan handledare. I en liten pilotstudie kunde till exempel Kaliyadan et al (2012) se att grupperna med och utan handledare fungerade ungefär lika bra; studenterna nådde sina inlärningsmål och var nöjda med arbetsformen.
Det är dock viktigt att notera att den studien genomfördes med studenter som gjorde sitt femte år på en medicinsk utbildning. Det är inte säkert att resultaten skulle vara de samma om man undersökte studenter på någon av de första terminerna. I en artikel om vilka färdigheter som behövs i basgruppsarbete understryker Peterson (1997) vikten av att introducera PBL som metod för studenterna. Det är en pedagogik som kräver kunskaper som man inte kan räkna med att de har med sig sedan innan. Det handlar exempelvis om kommunikation och konflikthantering men också om attledarskapet i gruppen måste kunna delas av många. Peterson menar i sin artikel att frustration ofta uppstår när gruppmedlemmarna drar i olika riktningar och det uppstår ojämlikheter i exempelvis hur mycket man deltar och bidrar med. Som tidigare nämnts fanns Wood et al (1996) att just den problematiken var mer framträdande då det saknades handledare i varje grupp. En annan variant på handledarskap har undersökts av forskare från bland annat Linköpings Universitet (Edelbring, Alehagen, Mörelius, Johansson, & Rytterström, 2020). De jämfördestudenternas upplevelser av olika typer av synkron basgruppshandledning (då handledaren deltog i basgruppen på plats eller online) med asynkron handledning där handledaren gav feedback och kommentarer, men inte i anslutning till basgruppstillfället. Man fann då att studenterna i högre utsträckning uppskattade synkron handledning. Resultaten var signifikanta men det är lite oklart för mig hur stor betydelse några poäng mer eller mindre på de skalor som användes har. Det hade varit intressant att komplettera studentutvärderingarna med andra utfallsmått, exempelvis något mått på kunskapsinhämtning, för att få en mer fullständig bild. Min slutsats blir att handledaren fyller en funktion men att vinsten med en närvarande handledare sannolikt minskar i takt med att utbildningen fortskrider. En viktig uppgift för handledaren är att hjälpa till och skapa en fungerande gruppdynamik och ett fungerande arbetssätt. Spontant tänker jag därför att ett alternativ också skulle kunna vara att ha handledare i början av varje termin då man arbetar i en ny basgrupp, men att handledaren tar steg bakåt i takt med att en fungerande gruppdynamik (förhoppningsvis) inträder. Handledaren skulle då kunna vara på plats vid alla möten de första veckorna och sedan under några veckor kanske vara med varannan gång. Om det fortsätter fungera väl kan hen sedan finnas tillgänglig vid behov och hoppa in om gruppen uppfattar ett behov.På så sätt skulle ansvaret för att basgruppsarbetet fungerar successivt läggas över allt tydligare på studenterna. Men jag har inte hittat någon studie som testar ett sådant förfarande empiriskt.

Referenser

Doherty, D. O., Mc Keague, H., Harney, S., Browne, G., & McGrath, D. (2018). What can we learn from problem-based learning tutors at a graduate entry medical school? A mixed method approach. BMC Medical Education, 18(1), 1-12.

Edelbring, S., Alehagen, S., Mörelius, E., Johansson, A., & Rytterström, P. (2020). Should the PBL tutor be present? A cross-sectional study of group effectiveness in synchronous and asynchronous settings. BMC Medical Education, 20(1), 1-6.

Kaliyadan, F., Amri, M., Dhufiri, M., Amin, T., & Khan, M. (2012). Effectiveness of a modified tutorless problem-based learning method in dermatology–a pilot study. Journal of the European Academy of Dermatology and Venereology, 26(1), 111-113.

Peterson, M. (1997). Skills to Enhance Problem-based Learning. Medical Education Online, 2(1), 4289. doi:10.3402/meo.v2i.4289

Usman, R., Jamil, B., Waheed, N., Ali, L., Ali, S., & Orakzai, N. (2019). Comparison between facilitator and peer assisted learning: an interventional study at Peshawar Medical College. JPMA, 69(11), 1588-1590.

Woods, D. R., Duncan-Hewitt, W. C., Hall, F. L., Eyles, C. H., & Hrymak, A. N. (1996). Tutored versus tutorless groups in problem-based learning. American Journal of Pharmaceutical Education, 60(3), 231-238.