Frågestundens plats i PBL-familjen Av Anna Carlén

Inom pedagogik med problembaserat lärande (PBL) har studenten huvudrollen i lärprocessen, med stöd av olika faciliterande funktioner. En av målsättningarna med PBL som pedagogisk modell är följdaktligen att hjälpa studenterna att bli ”självlärande lärare”, med förmåga att söka, applicera och kritiskt reflektera kring kunskap (1), det vill säga studenten ska både att lära sig, och lära sig att lära. Det innebär att traditionell, katedral undervisning inte används som huvudsaklig pedagogiska lärandeaktivitet vid utbildningar med PBL, eftersom studenten då i många fall blir en passiv mottagare av katalog kunskap, med mindre ansvar för det egna lärandet. Hörnstenarna för PBL är istället ett studentcentrerat lärande med basgruppsarbete som en av de mest centrala lärandeaktiviteterna.
Huruvida föreläsningar överhuvudtaget har en plats vid PBL är diskutabelt. Ändå används föreläsningar med varierande grad av lärarbaserad envägskommunikation i många högskoleutbildningar som använder sig av PBL. Det har hävdats att det starkaste skälet till bibehållna föreläsningar möjligen är att föreläsningar inom högskolepedagogik har en lång och stark tradition som är svår att överge. (2) Säkerligen finns också andra legitima skäl.
Föreläsandet behöver dock inte vara detsamma som lärarledd kunskapsmonolog. I föreläsningssalen finns flera olika typer av koncept och upplägg som i varierande grad överensstämmer med förhållningssättet vid PBL, och som kan passa in i den problembaserade pedagogiken. Inom kollaborativt lärande används exempelvis ”flipped classroom” där föreläsningstillfället blir en storts resurstillfälle i storgrupp efter att studenten tagit del av förinspelat matierial, eller ”just in time teaching” som stämmer av studenternas förståelse genom onlinefrågor och därefter anpassar föreläsningstillfällets innehåll till den aktuella studentgruppens kunskapsnivå. (3) Frågan jag ställer mig här, är om föreläsningsmodellen ”frågestund” i helklass passar som lärandeaktivitet vid PBL-utbildningar?
Generellt sett är frågor som fenomen är i sig är mycket betydelsefulla inom PBL. (2) Problemformuleringar och frågeställningar driver lärprocessen genom att identifiera kunskapsluckor och utgöra incitament till lärande för individen, såväl i samband med basgruppsarbete som vid egna studier. Frågor utnyttjas också som stöd i samband med utvärdering och reflektion; ”Vad vet jag redan? Vad är nytt för mig? Vad har jag lärt mig? Vad behöver jag fördjupa mig mer inom?” Även under föreläsningsmoment kan frågor inkorporeras, exempelvis genom att låta studenterna diskutera frågor i par under föreläsningens gång, eller genom att studenterna får reflektera över föreläsningens innehåll och skriva ner oklarheter i form av frågor att besvara under kommande föreläsning och på så sätt reflektera över sitt lärande. (2) Det senare exemplet har likheter med frågestunden som koncept, men inkluderar varje enskild students individuella reflektion som grund för uppkomna frågor, snarare än den valfria möjligheten att ställa eller skicka in frågor.
Frågestund är en typ av lärandektivitet som ofta förläggs mot slutet av en kurs, där studenter får möjlighet att ställa frågor till ämnesexperter för att få svar på frågeställningar som uppstått och som inte kunnat redas ut genom självstudier eller grupparbete tidigare under kursen. Studenter uppskattar ofta den schemalagda frågestunden som en givande läraktivitet. Ett skäl till det kan vara att eftersom mycket av inlärningen och kunskapsinhämtandet görs på egen hand vid PBL-baserad undervisning, kan frågestunden bli ett tillfälle att stämma av såväl oklara koncept som förväntat kunskapsdjup. Vid frågestunden uppmuntras studentaktivering och studenternas förförståelse tas i beaktande och påverkar innehållet och nivån på frågestunden. Båda dessa faktorer är viktiga faktorer för lärande (2), vilket talar för frågestunden som koncept.
Frågan är om det studenten vill ha alltid är det studenten behöver? Finns det skäl att inte erbjuda frågestunder vid PBL-utbildningar? Den student som inför en frågestund har reflekterat och aktivt identifierat kunskapsluckor som inte kunnat täckas av egen informationssökning eller diskussion i basgruppen, ges möjlighet att söka kunskap och förtydliganden genom att ställa frågor till ämnesläraren. Möjligheten att ställa frågor vid en frågestund kan därför antas både öka kunskapsnivån och stärka dessa individers förmåga att reflektera kring sitt eget lärande. Vid frågestund (eller föreläsning) i stor grupp är det dock främst de starka studenterna som tar plats och ställer frågor. Ett kollektivt frågetillfälle riskerar således att ge den mer passive studenten mindre möjlighet till att själv reflektera kring sitt inlärningsbehov i och med att frågorna presenteras och formuleras av andra studenter. Även om den mer passive studenten kan uppfatta de ställda frågorna som både relevanta och intressanta, gör det passiva lyssnandet ändå att momentet istället mer liknar envägskommunikationen vid en katedral föreläsning än en aktiv lärprocess baserad på reflektion över det egna lärandet.
Skulle ovanstående resonemang vara skäl nog att inte låta passiva, tysta eller tillbakadragna studenter lyssna på andra studenters frågor? Är det hämmande för deras individuella lärprocess, eller kan frågestundens klargöranden anses vara fördelaktiga även för de studenterna, och kanske bidra till att lyfta deras kunskapsnivå för att på så sätt nå kursens lärandemål? Vore det i så fall till och med orättvist att inte låta dem dra nytta av de frågeställande studenterna, eller är det i längden istället ogynnsamt att låta dem lyssna istället för att själva identifiera sina kunskapsluckor?
Några av dessa potentiella nackdelar med kollektiv frågestund i storgrupp kan åtgärdas genom krav på att samtliga studenter bidrar med frågor tillfrågestunden, med huvudsyftet att stimulera till reflektion kring lärandet snarare än att generera en stor mängd frågor att ta upp. Det riskerar visserligen att ge ämneslärarna ett mer omfattande arbete om alla frågor ska besvaras, men det kan i sin tur hanteras genom att ett antal nyckelfrågor besvaras i helgrupp och resterande frågor lämnas obesvarade. Vidare kan kvaliteten på frågestunden hållas högre, om det tydliggörs att frågestunderna ska besvara komplexa fenomen och frågeställningar, snarare än företeelser som beskrivs i vanligt förekommande läroböcker.
Sammanfattningsvis finns det ur pedagogisk synvinkel både för- och nackdelar med frågestund i PBL-baserad lärandemiljö. Huruvida frågestund har en plats eller inte kan till syende och sist betraktas som en kompromiss mellan enskilda studenters versus studentkollektivets behov, samt i någon mån också resursutnyttjande. Genom att belysa syftet med frågestunden för både studenter och lärare, ställa krav på komplexa frågor och ställa krav på bidrag från samtliga deltagande studenter, kan frågestund som lärandeaktivitet nog i många fall ha sin plats även i PBL-miljö.

Referenser
1. Wiggins S, Chiriac EH, Abbad GL, Pauli R, Worrell M. Ask Not Only ‘What Can Problem-Based Learning Do For Psychology?’ But ‘What Can Psychology Do For Problem-Based Learning?’ A Review of The Relevance of Problem-Based Learning For Psychology Teaching and Research. Psychology Learning & Teaching. 2016;15(2):136-154. doi:10.1177/1475725716643270
2. Fyrenius A, Bergdahl B & Silén C. Lectures in problem-based learning—Why, when and how? An example of interactive lecturing that stimulatesmeaningful learning, Medical Teacher, 2005; 27:1, 61-65, DOI: 10.1080/01421590400016365
3. Pluta W, Richards B & Mutnick A. PBL and Beyond:Trends in Collaborative Learning, Teaching and Learning in Medicine. 2013; 25:sup1, S9-S16, DOI:10.1080/10401334.2013.842917