Jag har läst totalt 5,5 år på läkarprogrammet vid Linköpings universitet (mellan 2011–2017) med PBL som grund i utbildningen. När jag började studera tyckte jag att det var ett konstigt och ganska svårt system att lära sig på, att utgå från ett fall. Ofta kändes det som man inte kunde något i början, och när man sedan enbart skulle läsa om mekanismer var det för mig svårt att riktigt greppa varför man utgick från fall över huvud taget. Från gymnasiet var jag van vid att bli tillsagd (till en viss gräns i alla fall) vad man skulle läsa och att ett område oftast var väldefinierat, men det fungerade inte när man började studera här. Plötsligt skulle man själv klura ut och bestämma vad som behövde läsas på inför basgrupp, tentamen etc.
Jag upplevde att i takt med att utbildningen pågick, att jag fick mer kunskap och att man mer och mer kom in på kliniska aspekter så gav också PBL-upplägget mig mer. Det blev då mer konkret varför, och att diskussionerna i gruppen ofta blev mer relevanta och givande, gentemot när man i början mer pratade om mekanismer och det ibland kunde bli uppradning om vad folk hade läst i olika källor utan någon riktig diskussion. Nu i kliniken ser jag att jag faktiskt haft en del nytta av PBL, att man ofta ställs för fall/situationer som man inte alltid kan allt om och att man då under tiden eller efteråt får en anledning och morot att läsa mer och fördjupa sig ännu mer. Att man också fick bli van vid grupparbete och nära samarbete med andra har jag nog också haft nytta av i min kliniska vardag.
Som ny basgruppshandledare på läkarprogrammet inser jag nu att det var mycket som jag nog inte förstod kring PBL som student, man blev ”van” vid systemet efter ett tag men efter att nu gått handledarkursen inser jag att det är många olika faktorer som påverkar hur man lär sig och att handledaren också har en viktig uppgift förutom att bara sitta med och se till att alla är på mötet.
Gällande PBL som metod uppstod denna på 1960-talet i Kanada, på McMaster University. Systemet har efter hand omarbetats i omgångar. Man utgår i PBL från att studenten är ansvarig för sitt eget lärande, med hjälp av handledare, föreläsare etc. Lärandet ska bygga på relevans och meningsfullhet. (Källa: Dahlgren) Centralt för PBL är basgruppen, där man dels får dela kunskap med varandra, dels öva få sociala färdigheter som kan vara användbara senare i yrket. Man utgår då från ett fall eller scenario, för att sedan fördjupa sig inom området utifrån problemfrågeställningars som gruppen gemensamt har arbetat fram utifrån fallet/scenario. Utöver basgrupparbetet kan det finnas föreläsningar, färdighetsträning etc. (Källor: Egidius, Hård af Segerstad) Föreläsningar är bra för att ge en övergripande bild, förklara viktiga detaljer, reflektera över personlig erfarenhet och att motivera studenter. PBL-undervisning med inslag av traditionell undervisning, så som föreläsningar, kallas hybrid-PBL. Azer presenterar en lösning, där samma ämne behandlas både i basgrupper och på föreläsning. Då är det viktigt att basgruppen hamnar först i schemat, så att studenterna kan inventera sina kunskaper och sätta sig in i ämnet innan föreläsningen. (Källa: Azer). Som student upplevde jag själv att det kunde vara svårt att läsa på ett ämne (som man ibland inte hade så mycket förkunskaper om), diskutera detta i basgruppen för att först efter det ha föreläsning inom området. Jag tänker att det också kan finnas nackdelar med detta upplägg. Ett sådant skulle vara att alla studenter är olika, och lär sig på olika sätt. För att då se till at alla kan ta till sig den kunskapen som avsetts på terminen tänker jag att det är bra att man har gemensamma föreläsningar med ämnesexperter som då också kanske kan ge ämnet mer av ett sammanhang än vad man kanske får av att enbart läsa om området. Jag kan tänka mig att det upplevs som underlättande med föreläsning innan basgruppsträffen, för att på så sätt kunna få en bra grund att fördjupa sig utifrån till den gemensamma diskussionen.
Även ”PBL-ovalen” (se figur) med 7 eller 9 punkter, med ett tydligt strukturerat sätt att gå igenom ett fall och sedan läsa på inför ny genomgång (Källor: Egidius, Hård af Segerstad, Silén) kändes för mig till en början något krystade, varför skulle man varje gång behöva gå igenom alla steg? Till en början upplevde jag det som mycket tidsödande, och ibland kunde basgruppen också fastna på något steg och inte ta sig vidare på något bra sätt. Jag inser nu att efter man jobbat med det under flera år att man efter hand kunde göra vissa avsteg från metoden, men att man egentligen gjorde det mesta ändå fast det var mindre uttalat. Det blev också på sikt mer effektivt då, att göra alla steget uttalat tar ju tid och för att en grupp ska prestera bättre krävs ofta att man effektiviserar arbetet.
Sammanfattningsvis finns det mycket forskning som tyder på att PBL är ett bra sätt för lärande, men jag kan också se potentiella svårigheter med det, åtminstone i början innan man lärt sig systemet. Detta system kräver att man har disciplin och tar ansvar för sitt eget lärande och innebär mycket egenstudier utan tydligt definierade ramar vilket kan upplevas som nytt för många som är vana vid mer ”traditionell” utbildning. Trots detta upplever jag att jag i slutändan haft nytta av det arbetssätt och tankesätt som PBL lärde mig under mina studieår.
Källor:
Egidius (1999) Problembaserat lärande – en introduktion för lärare och läranden. Studentlitteratur
Hård af Segerstad (1997) Problembaserat lärande; idén, handledaren och gruppen. Liber.
Abrandt Dahlgren and Dahlgren, Portraits of PBL: Students’ experiences of the characteristics of problem-based learning in physiotherapy, computer engineering and psychology, 2002, Instructional science, (30), 2, 111-127.
Azer (2009). “WHAT MAKES A GREAT LECTURE? USE OF LECTURES IN A HYBRID PBL CURRICULUM” Kaohsiung J Med SciMarch 2009 •Vol 25 •No 3
Silén (2004) Problembaserat lärande – pedagogisk idé och metod. Pedagogiska enheten, hälsouniversitetet Linköpings universitet 2004