Fungerar PBL på teknisk fakultet? Av Alexander Vibom

Något som skiljer LiU:s civilingenjörsutbildning inom IT från de absolut flesta andra liknande utbildningar är det starka inslaget av PBL redan från första terminen. På utbildningens hemsida beskrivs hur tidigare studenter dragit stor nytta av PBL-momenten till sina framtida arbeten och hur klassens sammanhållning och gemenskap även har påverkats positivt (1). Men hur går det att applicera PBL på de kurser som läses på IT-programmet och är det ett lika effektivt utlärningssätt på teknisk fakultet som det är på medicinsk fakultet?

För att kunna besvara den tidigare nämnda frågan behöver vi först ta reda på vad PBL innebär och hur den lärandeprocessen skiljer sig från mer traditionella metoder. PBL som står för problem based learning, beskrivs som en student-centrerad lärandeprocess, där problem granskas och diskuteras i grupper (2). Arbetet i dessa grupper leder till flertalet positiva erfarenheter för studenterna, exempelvis utvecklas studenternas förmåga att arbeta i grupp, kritiskt tänkande och även problemlösningsförmågan tros påverkas positivt. Men för att kunna ta vara på dessa positiva erfarenheter så måste även PBL-processen fungera, de problemen som grupperna ställs inför måste formuleras på sätt som kan skapa diskussion, handledarna måste vara tydligt inställda på vad deras uppdrag är och studenterna måste även visa sig villiga att arbeta enligt principen.

Något som enligt min erfarenhet alltid fungerat bra på IT-linjen är valet av handledare. Då samtliga handledare är studenter på IT-linjen så har de bra erfarenhet och kunskap både inom PBL och de kurserna som hanteras under basgruppsmötena. Personligen tror jag att det ger en trygghet att veta att handledaren kan erbjuda hjälp om gruppen skulle fastna, samt att handledaren kan dra tillbaka studenterna till rätt ämne om fokus skulle läggas på fel saker. Detta i samband med bra upplägg inför utvärderingar och att tydligt beskriva vad som är studenternas syfte under mötena, ger en väldigt bra grund för en bra handledare (3).

Ett problem jag sett på IT-linjen är att det är väldigt få lärare som har bra koll på vad PBL är och hur det arbetas med på bästa sätt. Flertalet av lärarna inom programmering och matematik har väldigt dålig koll på PBL och deras vinjetter är då ofta väldigt opassande till ett PBL-scenario. Väldigt ofta blir det frågor med ett väldigt tydligt svar, där det inte krävs några längre diskussioner för att formulera problemet och lämpliga inlärningsmål. Inom vissa ämnen är det också svårt att basera vinjetterna på verklighetsbaserade problem, vilket kan leda till att studenterna blir uttråkade och inte visar någon motivation att lära sig mer inom ämnet (4).

Något som kan ha både positiv och negativ effekt på PBL-metoden inom Liu:s IT-program är att det endast är runt 30–35 elever per årskurs. Detta leder till att man vid nästan varje gruppbyte sitter i samma basgrupp som någon man redan suttit med tidigare. Dessutom så känner alla varandra relativt bra då det inte är särskilt stora klasser. Jag tror personligen att detta medför både positiva och negativa konsekvenser. Genom att veta om vilka samtliga gruppmedlemmar är, tror jag bidrar till en insikt redan från början, om hur grupparbetet kommer se ut. Exempelvis vet man vilka medlemmar som är utåtgående och gillar att prata, man har koll på vilka olika områden medlemmarna är mest kunniga, osv. Jag tror att detta kan vara givande om man ska arbeta med någon större uppgift under en kortare period och att man på detta sätt slipper det/de första steget/stegen i en grupprocess, samtidigt som det också kan medföra nackdelar. Om vi exempelvis kollar på Susan Wheelans IMGD-modell så tror jag att det kan bli problematiskt med en grupp där alla känner varandra någorlunda. I steg 1 till exempel, tillhörighet och trygghet, där gruppens medlemmar ska försöka hitta sin plats i gruppen och känna sig trygga nog att våga yttra sina åsikter (5). Om samtliga gruppmedlemmar redan känner varandra och dessutom känner varandra olika bra så tror jag att risken är stor att vissa redan känner att de vet sin plats i gruppen, medan andra inte gör det. Då gruppens medlemmar ligger på olika nivåer i grupprocessen redan första mötet, tror jag det blir svårt för gruppen röra sig framåt gemensamt och det blir en ökad risk att enskilda personer kan hamna utanför. Utöver denna risk tror jag också att en viktig lärdom från PBL-arbeten kan missas. Genom att arbeta med folk man känner, utvecklar man inte förmågan att arbeta med nya människor på samma sätt, vilket är otroligt viktigt för framtida jobb och projekt. Här kommer också en av de, enligt mig, enda nackdelarna med att ha jämnåriga studenter som handledare. Risken är stor att dessa handledare inte besitter samma auktoritet som vanliga lärare har, därför tror jag att handledarna kan ha svårt att gå in och göra något åt att gruppdynamiken inte fungerar som önskat.

Sammanfattningsvis så tycker jag att PBL är ett väldigt intressant och bra arbetssätt förutsatt att det sköts på rätt sätt. Jag tror att det är väldigt givande att använda PBL även på IT-linjen då man lär sig handskas med problem gemensamt i en grupp. Dock skulle vissa lärare behöva få en större förståelse om ämnet för att kunna göra mer passande vinjetter.

Referenslista:

1) https://liu.se/utbildning/program/6cite
2) https://teaching.cornell.edu/teaching-resources/engaging-students/problem-based-learning
3) https://educationaltechnology.net/problem-based-learning-pbl/
4) https://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/01421590400016365
5) https://projektledning.se/imgd-susan-wheelan-modell/