Efter sex års läkarstudier vid universitet i både i Syd- och Östeuropa med undervisning enligt traditionell katederundervisning, insåg jag inte hur mycket det hade påverkat mig förrän jag kom tillbaka till Sverige för att börja arbeta som underläkare. Även om jag gått i svensk skola fram till studenten, slogs jag plötsligt av mina kollegors interaktiva och kommunikativa förmåga. Även avsaknaden av hierarkiska system var en bjärt kontrast till det system jag själv hade blivit van vid, där jag snarare förväntades kunna svara på direkta, ämneskunniga frågor än att själv formulera och analysera olika problemställningar. I mitt fall tror jag givetvis inte att mina kollegors sociala skicklighet enbart var ett resultat av att de, i flertalet fall, exponerats för PBL, utan sannolikt rör det sig även om olika arbetskulturer länder emellan, men med facit i hand tror jag sannerligen att PBL under min utbildning hade gjort mig mer förberedd inför yrket som underläkare i Sverige. Å andra sidan vet jag inte hur mitt öde som underläkare hade blivit i en annan del av världen. Kan det vara så att PBL fungerar bättre i vissa kulturer än andra?
PBL baseras på elevcentrerad undervisning, vilket kräver att studenten aktivt tar ansvar för sitt lärande samt reflekterar över inhämtad kunskap, som därefter ska överföras till ett socialt sammanhang, dvs till basgruppen. Även om PBL har hyllats för att stimulera studenten till självlärande och globalt sett implementerats på alltfler läkarutbildningar, baseras metoden på västerländska värderingar vilket således kan skapa utmaningar vid användandet av PBL hos personer med annan kulturell bakgrund. I en kvalitativ studie intervjuades läkarstudenter från var sitt universitet i Västeuropa, Mellanöstern och Ostasien avseende vilka kulturella faktorer de ansåg hämmade dem i processen för självlärande. Medan studenterna från Västeuropa hade mindre svårt att anamma PBL-metoden (dels också för att de hade arbetat med metoden under sin gymnasieutbildning), framkom det att faktorer såsom tradition, dvs respekt för det gamla, påverkade studenterna från Mellanöstern, medan studenterna från Ostasien präglades av faktorer såsom hierarki, dvs de förväntade sig att expertisen och “de rätta svaren” kom från den auktoritära läraren, vilket medföljde svårigheter att lita på sin egen och sina kamraters förmåga att kunna hitta “rätt” kunskap. En tredje faktor som skiljde de två grupperna från den västeuropeiska var att de var mer fokuserade på att uppnå toppresultat på tentor; med andra ord värderade man framgång högt, vilken kunde yttra sig genom att utmärka sig som en av dem som presterat bäst på tentorna. Som nybliven basgruppshandledare har jag istället noterat att studenterna i basgruppen ser det som en självklarhet att dela med sig av sin kunskap för att tillsammans uppnå lärandemålen; på så vis tror jag att detta leder till en mer kamratlig gruppdynamik då ens egen kunskap förstärks genom att man får “input” från sina kamrater, jämfört med en kompetitiv prestationsbaserad miljö med fokus på ens eget resultat.
Personligen kan jag framför allt relatera till den hierarkiska strukturen som jag stötte på under min utbildning. Som student upplevde jag att det var en självklarhet att mina seniora lärare var de som besatt högst kunskap varför det föll sig naturligt att inte förmedla egna problemställningar eller ifrågasätta. Detta förhållningssätt blev dock en krock när jag började arbeta i Sverige. Det blev en utmaning att plötsligt bilda sig en egen uppfattning av en klinisk situation och kunna sammanfatta problemet med egna ord. Det kändes även ovant att vara interaktiv och dela med sig av sina tankar med kollegor kring patientfall när man tidigare varit van vid att bli delegerad uppgifter. Enligt en litteraturöversikt av PBL-studier från Barcelona, bedöms PBL vara associerad med bättre kliniska färdigheter samt bättre problemlösningsförmåga hos läkarstudenter . En annan litteraturstudie bedömer metoden vara mer effektiv än traditionell undervisning när det gäller att utveckla läkarstudenters sociala och kommunikativa förmåga .
I en icke-västerländsk kontext tror jag således att det kan vara mer utmanande för både handledare och studenter att anamma PBL som undervisningsmetod då det kräver att man utmanar sina kulturella referensramar; naturligtvis kan ens tycke för PBL även vara relaterat till personlighet, men genom en ökad medvetenhet kring hur kulturella referensramar påverkar beteenden tror jag att det kan underlätta för handledaren att stötta studenter i att hitta sin roll inom kollaborativt lärande. I en japansk studie lät man en grupp läkarstudenter rotade i traditionell lärarcentrerad undervisning prova på en sju månader lång elevcentrerad kurs för att utvärdera om den gav upphov till ökat självlärande genom att jämföra denna grupp med en annan som fortsatte med samma traditionsenliga katederundervisning. Resultatet visade att studenterna i den sistnämnda gruppen begränsade sitt lärande till det som läraren förväntade sig av dem genom att memorera texter samtidigt som motivationen för lärandet grundade sig i rädsla för att prestera sämre än övriga kamrater, medan gruppen som provat på elevcentrerat lärande inte längre begränsades av lärarens förväntningar utan snarare motiverades av sin egen självbild utifrån vad de själva ville uppnå, vilket i sin tur skapade nya lärandeprocesser samt bidrog till självreflekterande förmåga. Avseende handledarskapet upplevde studenterna motivationen som högst när de behandlades som kollegor och tilldelades ansvar av sina handledare. Med andra ord gav den PBL-liknande kursen positiv effekt på självlärandet trots att studenterna inte hade någon tidigare erfarenhet av liknande undervisningsmetod. I studien framkommer det dock inte om deras handledare hade tidigare erfarenhet av PBL; däremot framförs det att studenterna själva fick välja handledare, vilket jag följaktligen även tror kan ha bidragit till en känsla av delaktighet och trygghet.
Vad har jag själv lärt mig?
Personligen tycker jag att det har varit en spännande erfarenhet att få ha tagit del av två så pass olika utbildningssystem. Även om jag är nöjd med den teoretiska undervisningen från min studietid, finner jag PBL som mer fördelaktig vad gäller utveckling av förmågor såsom samarbete, kritiskt tänkande och kommunikation. Utifrån min egen erfarenhet, där jag upplevde det som svårt att “ändra tankesätt” när man gick från ett mer traditionellt system till ett mer “PBL-baserat”, hoppas jag att jag i min roll som handledare/kollega framöver tar med mig ett öppet förhållningssätt gentemot personer som präglats av en annan utbildningskultur.
Källor:
1. Choon-Eng Gwee, M. (2008). Globalization of problem-based learning: Cross-cultural implications. National library of Medicine. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18364282/
2. Frambach, J.M & Driessen, E. (2012). Rethinking the globalisation of problem-based learning: how culture challenges self-directed learning. National Library of Medicine. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/22803751/
3. Trullas, J.C. (2022). Effectiveness of problem-based learning methodology in undergraduate medical educaton: a scoping reviwew. BMC Medical Education. https://bmcmededuc.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12909-022-03154-8
4. Clark, C.E. (2006). Problem-based learning: how do outcomes compare with traditional teaching? British Journal of General Practice. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1876647/
5. Parrish, P & Linder-Vanberschot, J.A. (2010). Cultural Dimensions of Learning: Addressing the Challenges of Multicultural Instruction. https://files.eric.ed.gov/fulltext/EJ895744.pdf
6. Matsuyama, Y., Okazaki, H. (2019). Does changing from teacher-centered to a learner-centered context promote self-regulated learning: a qualitative study in a Japanese undergraduate setting. BMC Medical Education. https://bmcmededuc.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12909-019 -1550-x
Problembaserat lärande och basgruppshandledning
En blogg för alla blivande eller erfarna PBL handledare