Problembaserat lärande (PBL) har sedan det först infördes på Mc Master universitetet i Kanada på läkarutbildningen haft stor betydelse för utvecklingen av olika professionsutbildningar inom medicin. Sättet att arbeta på beskrivs ibland som en metod men också som en filosofi. Grundprincipen är att utgå ifrån verklighetsförankrade situationer och problem istället för abstrakta kunskaper. Principerna för problembaserat lärande är att studenterna tar ansvar för sitt eget lärande och läraren fungerar mer som en facilitator och utmanar och stödjer studenternas lärande. Det är en fundamental skillnad mellan PBL som metod och den traditionella metoden med katederundervisning . Den senare handlar om att föra över kunskap från lärare till student istället för att lära tillsammans med Peers med stöttning av en handledare. Den centrala lärande aktiviteten inom PBL är basgruppsarbetet där 6-8 studenter arbetar tillsammans för att lösa verklighetsförankrade problem.
Vad krävs då av läraren? Läraren ska förvandlas till en handledare och facilitera istället för en undervisande lärare som berättar hur allt ska vara. Grundprinciperna kanske känns enkla, luta dig tillbaka och låt studenterna göra jobbet men observera att du behöver ha full kontroll över att studenterna når sina lärandemål, klarar slutexaminationen och slutligen får en legitimation. Vilka krav ställer det på dig som handledare och vad behöver du ha för kunskaper för att lyckas med ditt uppdrag? Hur väl förberedd är du på ditt uppdrag och vilken fortbildning får du under tiden?
Inom problembaserat lärande benämns scaffolding (stöttning) som ett viktigt begrepp. Stöttningen utgörs av ett stöd från handledaren som successivt kommer att avta allt eftersom studenterna utvecklar förmågan till självständigt lärande och agerande. Lev Vygotsksjij utgår ifrån sociokulturell teori och beskriver lärandet som primärt socialt och att utveckling kommer av individens samverkan med andra i olika social aktiviteter med stöttning utifrån. Detta stämmer väl överens med hur vi ser på lärandet i basgruppsarbetet. Studenterna får ett verklighetsbaserat scenario som bearbetas i en grupp om 6-8 studenter och verktyget är en modell att utgå ifrån som tex livbojen och handledaren stöttar i processen. Då kunskap utvecklas över tid behöver vi stöttning på vägen. Hur ska då handledaren komma med lagom mycket stöd? Vad är för mycket och vad är för lite? Studier visar att studenterna ofta behöver mer stöd i början av en utbildning och att de under senare delar behöver och önskar mindre stöd, detta trots att det blir mer komplext. Det finns en beskrivning av denna process över tid via tre stadier; ”Modeling”- som innebär att handledaren initialt handleder mer aktivt och lägger sig i den metakognitiva nivån dvs. berätta lite mer om hur man kan tänka och varför samt ger exempel på tillvägagångssätt. När gruppen visar på viss mognad övergår man till en fas med ”coaching” vilket innebär att man stöttar deras diskussioner ställer utmanade frågor vid behov som syftar till att de ska komma framåt i processen. Slutligen så när man det sista stadiet vilket kallas ”fading”. Handledaren kan nu nästan helt dra sig undan och stöttar endast vid behov. Bara via sin blotta närvaro är de ett bra stöd utan att de egentligen behöver lägga sig i gruppens arbete.
Finns det forskning som stödjer vilka handledaregenskaper och kunskaper samt vilka metoder som ska användas för att främja studenternas lärande i basgruppsarbete? Barrows beskriver att en basgruppshandledare ska underlätta arbetet och den viktigaste funktion är att utveckla studenternas metakognitiva förmåga. Den förmåga som innebär att man reflekterar och tänker på hur man tänker och varför man gör det under själva bearbetningen av det verklighetsbaserade problemet. En viktig faktor är förstås även att stimulera till ett självstyrt lärande som är grunden inom PBL. Vidare så ansvarar även handledaren för att lärprocessen går framåt avseende problembearbetningen men även att studenterna skaffar sig grundläggande kunskaper kring de problem som bearbetas och att alla studenter är aktiva under processen. Vad innebär då vår uppgift mer konkret och vilka förkunskaper behöver vi ha? Många pedagoger som forskare på området nämner att vi behöver arbeta med sakinnehållet och ingripa vid direkta felaktigheter under basgruppstillfället. Enligt min mening så innebär det då att vi behöver vara sakkunniga. De råder en del delade meningar om denna fråga. Vissa pedagoger anser att vi som handledare endast behöver vara insatta i den metod vi använder för att bearbeta ett problem samt i grupprocessen och fungera som en god facilitator. Andra säger att det är en självklarhet att vi behöver vara ämneskunniga. Hur ska vi annars kunna ingripa vid direkta felaktigheter som tycks vara en av de viktigaste uppgifterna som handledaren har i basgruppen.
Om vi summerar det hela så ska en god handledare under ett basgruppstillfälle lyckas arbete med sakinnehåll dvs vara teoretisk förankrad i ämnet, följa problembearbetningsprocessen dvs ha metodkunskap, stödja lärandet dvs stötta med rätt frågor vid rätt tillfälle, se till att alla inlärningsmål täck dvs ha god kunskap om kursens mål samt se till att gruppen är välfungerande och att alla är aktiv dvs ha kunskap i grupprocessen. I mina öron låter det som att alla som ska in i ett sådant uppdrag behöver vara väl förberedda och införstådda med vad som krävs och vilka förväntningar som finns på dem som handledare. Min erfarenhet är delvis en annan. Jag kom från en traditionell utbildningsort och skulle in som basgruppshandledare på medicinska fakulteten i Linköping. Jag fick en introduktionsdag och sedan förväntades jag fixa allt detta!? Jag hade en mentor som förhoppningsvis hade tid med mig om det var akut. Jag hade önskat en mer gedigen utbildning, auskultation med efterföljande diskussion tillsammans med en erfaren handledare samt schemalagda tillfällen för reflektion. Det finns en risk att PBL som metod urvattnas om vi inte har handledare som är kompetenta, brinner för sina uppdrag och ständigt är beredda på att utveckla metoden, bland annat genom att skapa nya verklighetsförankrade utgångspunkter. Utgångspunkterna/problemen som vi konstruerar behöver vara mångfacetterade i syfte att motivera studenterna till att söka ny kunskap. Detta tar förstås tid och tid är pengar. När de ekonomiska ramarna tightas till och vi hela tiden ska göra besparingar så finns det risk för att alla ”onödiga” moment tas bort dvs. tid för vidareutveckling av utgångspunkter, vidareutbildning av handledare samt att vi börjar spara in resurser och ökar antalet deltagare i basgruppen. En studie från Nederländerna visar att PBL metoden urvattnas över tid. Dels har storleken på gruppen blivit större vilket försvårar grupprocessen, man hoppar över steg i metoden, lägger mindre tid på diskussion samt tar bort utvärderingen för att spara tid. Eftersom alla steg i modellen är viktiga och har ett tydligt syfte så påverkas studenternas lärandeprocess negativt när metoden urvattnas. Handledarrollen belyses som en viktig faktor för att motverka att detta sker. Lärare/handledare behöver fylla på via seminarier och workshops samt genom att observera andra handledare och få feedback på sin handledning. Det finns inga genvägar och enkla kurser som kan göra dig till en bra handledare utan det är via utbyte med andra och erfarenhet som du kan nå dit. Detta förhållningssätt måste drivas av ledningen för att stimulera och motivera handledaren till fortsatt utveckling. Om inte PBL ska urvattnas som metod behöver vi handledare som är väl insatta i metoden, har goda kunskaper i grupprocesser och ständigt via utbyte men andra fortsätter att fördjupa sina kunskaper inom området. Handledare behöver få förutsättningar att göra ett bra arbete tillsammans med våra studenter som under alla faser behöver stöttning för att successivt nå till självstyrt lärande och slutligen nå sin slutdestination med en professionsutbildning som kräver legitimation ifrån socialstyrelsen.
För att nå målet med studenter som är självständiga och motiverade och tar eget ansvar för sitt lärande och har förmågan till att lösa problem i olika situationer så krävs det att vi tar vår handledarroll på allvar och att ledningen också gör det! Glöm inte att det är våra blivande kollegor vi handleder!
Referenser:
Allen D, Donnham R, Bernhardt S. New directions for teaching and learning 2011 no 128.
DOI :10.1002/tl465
Barrows, H. S. (1980). Preface. I Barrows H. S. & Tamblyn, R. M. Problem-based learning. An Approach to Medical Education. (pg. ix-xiii) New York: Springer Publishing Company.
Barrows, H. S. (1988). The tutorial process. Springfield: Southern Illinois University, School of Medicine.
Jones RW. Anaesth Intensive Care 2006; 34:485-488.Moust JHC, Van Berkel HJM, Schmidt HG. Higher Education (2005) 50:665-683. Signs of Erosion: Reflections on three decades of problem-based learning at Maastricht University.
Silén, C. (1996). Ledsaga lärande – om handledarfunktionen i PBI. Linköpings Universitetet: Institution för pedagogik och psykologi. LIU-PEK-R -195.
Silén, C. (2004). Problembaserat lärande – pedagogisk idé och metod. HälsouniversitetetLinköping: Pedagogiska enheten.
Wood Diane . BMJ (2003) 8; 326(7384):328-330. Problem based learning