Kategori: Basgrupphandledare

Publicerat

Behövs verkligen basgruppshandledare i PBL? _ Johanna Simmons

Jag läste till läkare här i Linköping och har också fungerat som basgruppshandledare på ett par olika terminer på läkarprogrammet här. När vi startade kursen kände jag mig därför ganska trygg i vad PBL är och att det är en metod som fungerar bra för mig personligen. Ovalen, livbojen och kontraktenkändes hemtamt medan IBU inte är något jag tidigare använt, men som jag ser ett tydligt värde av. De mest givande delarna av denna kurs har för mig varit att diskutera handledarens roll i olika situationer. Hur är man en bra handledare och vad finns det för konkreta verktyg man kan använda sig av? Jag minns inte så många handledare från min egen utbildning, men jag minns en som somnade under basgruppen och jag minns ett par som tog över och mer eller mindre föreläste om något ämne som var eller inte var relaterat till det ämne som skulle diskuteras i basgruppen vid det tillfället. Båda typerna minns jag med ungefär samma grad av irritation. När jag skulle skriva denna reflektion backade jag därför ett steg och började fundera över om handledaren alls behövs.Grunden i PBL är det studentstyrda lärandet. Jag ser absolut ett värde av en handledare som guidar när man lär sig processen. Min egen starkaste erfarenhet av att faktiskt bidra med något som handledare är när jag var med och introducerat PBL för ett antal läkarstudenter på Kathmandu Medical College i Nepal. För dem var PBL något helt nytt. Men när studenterna är mer erfarna, borde de då inte själva kunna styra sina grupper och kan det då till och med finnas negativa aspekter med att ha en handledare närvarande? Min starkaste erfarenhet av att vara överflödig kommer just från att ha handlett en välfungerande basgrupp på termin fem. I en artikel av Doherty et al (2018) som undersökte handledares erfarenheter av arbete i basgrupper fann man att handledarna upplevde en ambivalens inför hur fritt de skulle släppa basgrupperna. De uttryckte att det var viktigt att ge gruppen tid och utrymme så de blir kapabla att hantera basgruppsarbetet själva. Samtidigt beskrivs i artikeln hur flera av handledarna känner ett behov av att ta ganska mycket plats och kontrollera gruppen. De understryker också upprepat behov av en hög ämnesspecifik kompetens bland handledarna. Min egen erfarenhet som handledare är att när ämnen som man själv kan något om berörs blir det roligare att vara där och det är lätt att råka förklara/föreläsa för studenterna. Jag kan alltså i mycket högre utsträckning nu än under min egen utbildning relatera till den föreläsande basgruppshandedaren. Detta samtidigt som jag minns frustrationen över sådana eftersom de ofta pratade om något perifert och utrymmet för att diskutera och försöka förstå det som var svårt blev mindre. Kan det i vissa fall vara så att risken med att ha en handledare närvarande som kontrollerar basgruppen för mycket överväger de potentiella fördelarna?Med tanke på hur resurskrävande det är att ha handledare med i varje basgrupp har olika varianter på basgruppshandledning provats. Man har till exempel låtit studenter vara handledare vilket i en del studier visat sig vara lika effektivt som en handledare från lärarkollektivet (Usman et al., 2019). En annan variant är att ha en handledare till många basgrupper som befinner sig i ett och samma rum (Woods, Duncan-Hewitt, Hall, Eyles, & Hrymak, 1996). I det senare fallet tillhandahåller då handledare skriftligt stöd och fungerar som en resursperson men är inte med i gruppens arbete. Svårigheter med detta kan bland annat vara att hantera konflikter som uppstår då alla medlemmar av basgruppen inte gör sin del eller bidrar enligt vad gruppen förväntar sig. Det finns en del studier gjorda där man jämfört basgrupper med och utan handledare. I en liten pilotstudie kunde till exempel Kaliyadan et al (2012) se att grupperna med och utan handledare fungerade ungefär lika bra; studenterna nådde sina inlärningsmål och var nöjda med arbetsformen.
Det är dock viktigt att notera att den studien genomfördes med studenter som gjorde sitt femte år på en medicinsk utbildning. Det är inte säkert att resultaten skulle vara de samma om man undersökte studenter på någon av de första terminerna. I en artikel om vilka färdigheter som behövs i basgruppsarbete understryker Peterson (1997) vikten av att introducera PBL som metod för studenterna. Det är en pedagogik som kräver kunskaper som man inte kan räkna med att de har med sig sedan innan. Det handlar exempelvis om kommunikation och konflikthantering men också om attledarskapet i gruppen måste kunna delas av många. Peterson menar i sin artikel att frustration ofta uppstår när gruppmedlemmarna drar i olika riktningar och det uppstår ojämlikheter i exempelvis hur mycket man deltar och bidrar med. Som tidigare nämnts fanns Wood et al (1996) att just den problematiken var mer framträdande då det saknades handledare i varje grupp. En annan variant på handledarskap har undersökts av forskare från bland annat Linköpings Universitet (Edelbring, Alehagen, Mörelius, Johansson, & Rytterström, 2020). De jämfördestudenternas upplevelser av olika typer av synkron basgruppshandledning (då handledaren deltog i basgruppen på plats eller online) med asynkron handledning där handledaren gav feedback och kommentarer, men inte i anslutning till basgruppstillfället. Man fann då att studenterna i högre utsträckning uppskattade synkron handledning. Resultaten var signifikanta men det är lite oklart för mig hur stor betydelse några poäng mer eller mindre på de skalor som användes har. Det hade varit intressant att komplettera studentutvärderingarna med andra utfallsmått, exempelvis något mått på kunskapsinhämtning, för att få en mer fullständig bild. Min slutsats blir att handledaren fyller en funktion men att vinsten med en närvarande handledare sannolikt minskar i takt med att utbildningen fortskrider. En viktig uppgift för handledaren är att hjälpa till och skapa en fungerande gruppdynamik och ett fungerande arbetssätt. Spontant tänker jag därför att ett alternativ också skulle kunna vara att ha handledare i början av varje termin då man arbetar i en ny basgrupp, men att handledaren tar steg bakåt i takt med att en fungerande gruppdynamik (förhoppningsvis) inträder. Handledaren skulle då kunna vara på plats vid alla möten de första veckorna och sedan under några veckor kanske vara med varannan gång. Om det fortsätter fungera väl kan hen sedan finnas tillgänglig vid behov och hoppa in om gruppen uppfattar ett behov.På så sätt skulle ansvaret för att basgruppsarbetet fungerar successivt läggas över allt tydligare på studenterna. Men jag har inte hittat någon studie som testar ett sådant förfarande empiriskt.

Referenser

Doherty, D. O., Mc Keague, H., Harney, S., Browne, G., & McGrath, D. (2018). What can we learn from problem-based learning tutors at a graduate entry medical school? A mixed method approach. BMC Medical Education, 18(1), 1-12.

Edelbring, S., Alehagen, S., Mörelius, E., Johansson, A., & Rytterström, P. (2020). Should the PBL tutor be present? A cross-sectional study of group effectiveness in synchronous and asynchronous settings. BMC Medical Education, 20(1), 1-6.

Kaliyadan, F., Amri, M., Dhufiri, M., Amin, T., & Khan, M. (2012). Effectiveness of a modified tutorless problem-based learning method in dermatology–a pilot study. Journal of the European Academy of Dermatology and Venereology, 26(1), 111-113.

Peterson, M. (1997). Skills to Enhance Problem-based Learning. Medical Education Online, 2(1), 4289. doi:10.3402/meo.v2i.4289

Usman, R., Jamil, B., Waheed, N., Ali, L., Ali, S., & Orakzai, N. (2019). Comparison between facilitator and peer assisted learning: an interventional study at Peshawar Medical College. JPMA, 69(11), 1588-1590.

Woods, D. R., Duncan-Hewitt, W. C., Hall, F. L., Eyles, C. H., & Hrymak, A. N. (1996). Tutored versus tutorless groups in problem-based learning. American Journal of Pharmaceutical Education, 60(3), 231-238.

Publicerat

Problembaserat lärande (PBL): en länk mellan Aristoteles och dagens ”blended learning”? Av Ingrid Rystedt

Redan innan jag kom i kontakt med problembaserat lärande (PBL), tilltalades jag av Aristoteles indelning av kunskapsformer; epistheme, technie och phronesis. Den senare kunskapsformen, phronesis, innebär praktiskt vishet, eller klokhet, dvs förmågan att kunna använda både sin teoretiska och praktiska kunskap på ett effektivt och meningsfullt sätt i det verkliga livet i. Jag har haft en doktorand som beskrivit betydelsen av simuleringsövningar för att utveckla kunskap ii, som motsvarar phronesis, utan att jag då reflekterade mycket över problembaserat lärande. I den här kursen, klarnar det dock mer att PBL troligen är ett ypperligt sätt att främja ”högre” (djupare?) nivåer av kunskap än enbart epistheme (teoretisk kunskap) och enbart techne (praktisk kunskap). På sätt och vis innebär faktiskt PBL-processen i basgruppen ett slags regelbundet upprepad simuleringsövning, en process att öva sig i att skapa meningsfull och säker kunskap, ur en mångfald av information – både enskilt och sedan i grupp. I den alltmer informationstäta värld vi lever i, är förmågan att sortera och kondensera bland fakta särskilt viktig. En styrka med PBL som metod är att bidra till att forma individer som kan förhålla sig till och hantera komplex information (och en komplex värld).

Samtidigt, för att uppnå detta, ligger ett stort ansvar på handledaren (i denna ”skog” av information) att tydliggöra ramar för studenternas lärandeprocesser, dvs att hitta en välavvägd balans mellan att styra/begränsa och att ”lämna fältet öppet”. Därför krävs, för att PBL ska fungera på bästa sätt, mycket förarbete liksom handledare som är insatta i och vana med PBL- metodiken. Att som handledare stimulera och katalysera lärandeprocesser som – på sikt – även leder till att studenterna närmar sig phronesis, kan kräva finkänslighet och lyhördhet hos handledaren. Studenterna måste göra kunskapen till ”sin egen”, tolka den genom sina egna raster, både individuellt och gemensamt i basgruppen. Om basgruppen inte är välfungerande är det möjligt att dessa individuella och grupp-processer inte samverkar, eventuellt till och med kolliderar, och att någon eller några student(er) inte ”får plats” eller ”tar plats” i att medreflekterandet och medskapandet. Då gäller det för handledaren att främja (återskapa) en grupprocess som ger varje deltagare möjlighet att växa i sitt lärande, så långt det är möjligt.
Eventuellt behöver handledaren tala med vissa basgruppsmedlemmar enskilt.

För att studenterna ska växa i sin kunskapshämtning, och som individer, är empowerment, glädje och en god stämning i undervisningsmiljön en viktig förutsättning iii. Handledaren har en nyckelroll i att främja en respektfull och välkomnande miljö. Utan att ännu vara särskilt van som basgruppshandledare, tror jag ändå mycket handlar om att vara tydligt närvarande. Jag tänker även på Antonovsky’s begrepp ”känsla av sammanhang” (KASAM)iv. En persons känsla av sammanhang utgör en klart långsammare process att förändra, än vad som kan ske inom ramen för ett basgruppsarbete. Trots det, tror jag det är det värt att reflektera över att hur vi som handledare kan bidra till PBL-studenterna verkligen upplever en känsla av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet inom ramen för basgruppsarbetet.

Betydelsen av att vara närvarande som handledare för mina tankar till det begreppet ”community of inquiry” (COI)v, som alltmer dyker upp som begrepp inom ramen för ”blended learning” (kombinerad klassrumsundervisning och online-undervisning). De som utvecklade COI betonar vikten av att både lärare och studenter är socialt, undervisande (teaching), kognitivt och emotionellt närvarande. Dessa olika former av närvaro krävs för att skapa ett klimat som främjar kreativ undersökning (inquiry), kunskapsbildning och

innovation. Likaså möjliggör klimatet en stödjande och respektfull diskurs, något som är av minst lika stor betydelse inom ramen för PBL. Både COI och PBL handlar om att skapa lärande genom en kombination och integrering av individuellt arbete och kollektivt arbete. Möjligen inkluderar COI-begreppet läraren något tydligare i lärandeprocessen (jämfört med i PBL) dvs att läraren också lär sig (själv), och är en jämbördig ”medskapare” i processen. På liknande sätt tror jag det är viktigt att lärare PBL-handledare har en stark intellektuell nyfikenhet, för att kunna förmedla inspiration och glädje i att ta sig an ”det okända” i en komplex uppgift. För att skapa ett klimat som gynnar lärandet, är dessutom en strategisk planering av undervisningsmoment av central betydelse vi. Det är viktigt föreläsningar och seminarier placeras i tiden så att informationen gynnar den syntes som antingen kommer att ske, eller redan har skett, inom ramen för ett basgruppsfall. Likaså behöver studenterna god tillgång till materiella resurser, såsom biblioteket.

Jag slås verkligen av att problembaserat lärande på binder ihop Aristoteles identifiering av lärande och klokskap som kan omsättas i praktiken, och ”blended learning” miljöernas starka betoning av community of inquiry. En välfungerande basgrupp bör väl fungera som en ”community of inquiry”? Och målsättningen med basgruppsarbetet är väl att uppnå/skapa en kunskap som (åtminstone i förlängningen) kan användas i praktiken, i livet och i kommande yrkesroller?

Betoning, inom COI, av social, undervisande (teaching, inte teacher), kognitiv och emotionell närvaro tar jag personligen ta med mig in i arbetet som PBL-basgruppshandledare. Kanske är dessa närvaroformer särskilt viktiga, och en större utmaning att uppnå, i dessa dagar när all undervisning sker på distans. Jag tror att de fyra formerna av närvaro är centrala även för basgrupper som träffas IRL. Hur jag – mer i detalj – främjar dessa aspekter av närvaro, hos mig själv, liksom för studenterna i basgruppen, är något jag kommer ta fundera vidare på. Till en del går det inte att läsa sig till, utan handlar snarare om att regelbundet utvärdera både sin egen och basgruppens förhållningssätt. Utvärderingar bör inkludera studenterna, dvs en regelbunden utvärdering tillsammans i basgruppen. Samtidigt, är viktigt att jag själv regelbundet reflekterar över mitt eget förhållningssätt – och hur mitt handledarskap kan utvecklas.

i Gustavsson, B (2002) Vad är kunskap? En diskussion om praktisk och teoretisk kunskap, Skolverket, 2002.

ii Abelsson, A (2017) Simulering som lärande inom prehospital akutsjukvård, Institutionen för hälsovetenskaper, Karlstads universitet,

iii Valen Gillund, M, Rystedt, I, Wilde-Larsson, B, Abubakar, S, Kvigne, K (2013). Building competence through cross-cultural collaboration in the aftermath of a tsunami: Experiences of Indonesian teachers, Nurse Education Today, 33, pp. 192-198

iv Antonovsky, A. (1991). Hälsans Mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.

v Vaghan, ND, Cleveland-Innes, M, Garrison, RD (2103) Teaching in blended learning enviornments, AU Press, Athabasca University, Kanada.

vi Sillén, C (2004) Problembaserat lärande – pedagogisk idé och metod, Pedagogiska enheten, Hälsouniversitetet, Linköping.

Publicerat

Ämneskompetens hos handledare – en fördel? Av Filip Landgren

Problembaserat lärande (PBL) anses av många vara en av de viktigaste innovationerna inom medicinsk utbildning. Definitionerna varierar men centralt är patientbaserade scenarier som en kontext för studenter att öva på problemlösning och för att förvärva kunskap inom både teoretiska och kliniska områden (1).

En förutsättning för att PBL som metod ska fungera är att handledaren vägleder och stöttar studenterna i att konstruera lärandemål och för att utveckla och tillämpa de strategier som behövs för effektivt lärande (1).

En stor faktor för vilka förutsättningar gruppen har att lyckas och för hur gruppen fungerar är alltså, åtminstone delvis, avhängigt handledaren (2). Ett par av handledarens uppgifter är att följa/observera gruppen så att de konstruerade lärandemålen motsvarar de som finns i aktuellt curriculum, att kontrollera (samt motivera) att studenterna uppnår dessa mål och för att hjälpa studenterna att själva utvärdera sin kunskap (3).

En fråga som har dykt upp under kursen och som finns förhållandevis välundersökt vid litteratursökning är om handledaren behöver ha ämnesspecifik kunskap. Främjar eller stjälper detta studenterna vid problembaserat lärande? Är effekten av att ha en ämneskompetent handledare signifikant? Ett axplock av de argumenterande artiklar som finns på området ligger till grund för denna reflektion.

En första fråga blir hur effekten på lärandet av handledarens ämneskompetens på bästa sätt ska utvärderas. När PBL jämförs med mer traditionell, katedral undervisning finns det stöd i litteraturen för att akademisk prestation inte skiljer sig signifikant (4). Det finns dock en del stöd för att PBL på sikt kan ge fördelar, så som större kunskapsretention, bättre kliniska färdigheter och bättre förmåga att kombinera teori och praktik (5) även om dessa effekter inte kan visas i andra studier (6). Mot bakgrund av detta är det inte helt självklart hur olika PBL-implementeringar/varianter ska utvärderas i förhållande till varandra. De flesta studier för denna frågeställning använder dock akademisk prestation som mått på effektivitet. Enstaka studier har dock undersökt frågan kvalitativt med avseende på studenternas uppfattning av tiden de fått lägga på studierna och självreflektioner av sin insats under PBL-mötena.

I en artikel (7) argumenterar författarna för att ämneskunniga handledare främjar PBL-processen och att en ämneskompetent handledare bidrar till mer effektiva möten vilket kan tänkas förstärka PBL-effekten i stort. Författarna noterar även att PBL-utbildade studenter tenderar att ha sämre resultat (jämfört med icke-PBL-utbildade) avseende faktafrågor (basic science) men bättre resultat avseende omvårdnadsrelaterade (clinical science) frågor.

Andra undersökningar, som t.ex. (8) där PBL-grupper med handledare som har expertkunskap i det aktuella ämnet jämförs med grupper där handledaren inte har expertkunskap beskriver också en skillnad. Kunskapsnivån utvärderades här i efterhand med sant-eller-falskt- och kortsvarsfrågor. För dessa grupper fann författarna att grupper som hade handledare med expertkunskap presterade bättre och att effekten var som störst för förstaårsstudenter.

I en liknande studie (9) utvärderades effekten med fem slumpmässigt valda frågor till varje student i grupperna. Man fann även här att grupper med handledare som hade kunskap inom ämnet presterade bättre.

I andra studier med liknande upplägg (10, 11) finner man däremot ingen skillnad i resultat/prestation relaterat till handledarens kompetensnivå.

Resultaten är således inte entydiga. En ämneskompetent handledare verkar dock aldrig ge sämre resultat än en icke-ämneskompetent handledare.

En stor fördel med en ämneskompetent handledare får antas vara att vederbörande kan ställa mer ämnesanpassade frågor och att snabbt och effektivt driva gruppens fokus mot relevanta ämnesområden. I de fall det blir aktuellt kan en ämneskompetent handledare också svara på utvalda frågor – i många situationer är det sannolikt motiverat med den här typen av direkta svar, t.ex. om syftet är att hjälpa gruppen förbi ett hinder i processen och på så vis förbättra diskussionen. Ytterligare en fördel som lyfts fram i litteraturen är att handledaren känner sig mer motiverad och tycker det är roligare att delta när vederbörande har ämneskunskap – vilket i sig är en förutsättning för en effektiv grupp. Personligen tror jag också att en ämneskompetent handledare (med inneboende entusiasm för ämnet) har lättare för att motivera studenterna för det aktuella ämnet – dock inte sagt att en icke-ämneskompetent handledare inte kan åstadkomma samma effekt.

Nackdelar kan man tänka sig är att handledaren helt enkelt blir frestad att föreläsa vilket skulle göra att PBL som metod tappar sin poäng, som exempel kan man tänka sig delar av det vi diskuterat under kursen, t.ex. studenternas koppling till tidigare kunskap och diskussioner runt scenariot med grundantagandet att dessa främjar lärandet i ett kognitivt perspektiv. I en artikel (12) finner man t.ex. att handledare med ämneskompetens är mer styrande, tar mer tid i anspråk och ger mer exakta/definitiva svar. Under kursen har vi stött på dessa handledarbeteenden som exempel där PBL kan upplevas fungera sämre (13). Exakt i vilken utsträckning en ämneskompetent handledare väljer att styra gruppen, föreläsa och ge direkta svar på frågor är såklart individuellt och hur och i vilken grad det inverkar i lärandet är svårt att avgöra. Eftersom dessa beteenden finns beskrivna för ämneskompetenta handledare är det rimligt att anta att det finns en viss risk för att delar av PBL-processen kan gå förlorade – i litteraturen verkar det dock inte finnas något beskrivet som talar för att en ämneskompetent handledare är till gruppens nackdel, varken för det kort- eller långsiktiga lärandet. Dynamiken mellan grupp och handledare, vilket får antas vara avhängigt en rad sociala faktorer och personlighet (både handledarens och deltagarnas) kan säkerligen variera med gruppens erfarenhet av PBL men även den aktuella uppgiften (och hur komplex denna är).

Intressant var att i en studie (8) fann man att resultaten (som blev bättre då handledaren var ämneskompetent) var tydligare för förstaårsstudenter. Detta skulle kunna tolkas som att studenter med PBL-ovana i högre utsträckning förlitar sig på (och är mer beroende av) handledaren och att detta genererar bättre resultat om handledaren i fråga har ämneskompetens. Möjligen kan man då tänka sig att ämneskompetenta handledare har en större positiv effekt på tidigare terminer och att studenterna mer och mer borde fasas över i eget ansvar i takt med utbildningens gång och att handledarnas ämneskompetens då kan fasas ut över terminerna.

Det råder alltså ingen konsensus om huruvida gruppen eller den enskilde studenten gynnas av att ha en ämneskompetent handledare. Någon signifikant skillnad i akademisk prestation verkar inte finnas. Handledarens slutgiltiga effekt på gruppen, oavsett ämneskompetens eller ej, får antas variera kraftigt utifrån andra faktorer, så som PBL-erfarenhet men också (och kanske mest) på personlighet och engagemang. Utifrån litteraturen och det underlag som finns tänker jag personligen att andra faktorer hos handledaren sannolikt väger tyngre och inverkar mer, på både kort- och långsiktigt lärande, än enbart ämneskompetens.

Finucane, P.M., Johnson, S.M., and Prideaux, D.J. Problem based learning: its rationale and efficacy. Medical Journal of Australia. 1998; 168: 445-8.

Bochner, D., Badovinac, R.L., Howell, T.H., and Karimbux, N.Y. Tutoring in a problem-based curriculum: Expert versus nonexpert. Journal of Dental Education. 2002; 66: 1246-1251.

Wood, D. ABC of learning and teaching in medicine: Problem based learning. British Medical Journal. 2003; 326: 328-330.

A. Pourshanazari, A. Roohbakhsh, M. Khazaei, H. Tajadini Comparing the long-term retention of a physiology course for medical students with the traditional and problem-based learning Adv Health Sci Educ, 18 (1) (2013), pp. 91-97

J. Strobel, A. van Barneveld When is PBL more effective? A meta-synthesis of meta-analyses comparing PBL to conventional classrooms Interdiscip J Problem-based Learn, 3 (1) (2009), p. 4

Cunnington JPW, Norman GR, Blake JM. Applying learning taxonomies to test items: is a fact an artifact? Acad Med 1996;71:S55–61.

Schmidt, H.G., Van Der Arend, A., Moust, J.H.C., Kokx, I. and Boon, L. Influence of tutors’ subject-matter expertise on student effort and achievement in problem-based learning. Academic Medicine. 1993; 68: 784-791.

Kwizera, E.N., Dambisya, Y.M. and Aguirre, J.H. Does tutor subject-matter expertise influence student achievement in problem-based learning curriculum at UNITRA Medical School? South African Medical Journal. 2001; 91: 514-516.

Hay, P.J., and Katsikitis, M. The ‘expert’ in problem-based and case-based learning: necessary or not? Medical Education. 2001; 35: 22-26.

Steele, D.J., Medder, J.D., and Turner P. A comparison of learning outcomes and attitudes in student- versus faculty-led problem-based learning: an experimental study. Medical Education. 2000; 34: 23-29.

Gilkison, A. Techniques used by ‘expert’ and ‘non-expert’ tutors to facilitate problem-based learning tutorials in an undergraduate medical curriculum. Medical Education. 2003; 37: 6-14.

Silver, M., and Wilkerson, L.A. Effects of tutors with subject matter expertise on the problem-based tutorial process. Academic Medicine. 1991; 66: 298-300.

Dolmans DH, Wolfhagen IH, van der Vleuten CP, Wijnen WH. Solving problems with group work in problem-based learning: hold on to the philosophy. Med Educ. 2001 Sep;35(9):884-9. doi: 10.1046/j.1365-2923.2001.00915.x. PMID: 11555227.

Publicerat

Satsa på bra handledare för att bevara PBL som metod! Av Theresa Holmgren

Problembaserat lärande (PBL) har sedan det först infördes på Mc Master universitetet i Kanada på läkarutbildningen haft stor betydelse för utvecklingen av olika professionsutbildningar inom medicin. Sättet att arbeta på beskrivs ibland som en metod men också som en filosofi. Grundprincipen är att utgå ifrån verklighetsförankrade situationer och problem istället för abstrakta kunskaper. Principerna för problembaserat lärande är att studenterna tar ansvar för sitt eget lärande och läraren fungerar mer som en facilitator och utmanar och stödjer studenternas lärande. Det är en fundamental skillnad mellan PBL som metod och den traditionella metoden med katederundervisning . Den senare handlar om att föra över kunskap från lärare till student istället för att lära tillsammans med Peers med stöttning av en handledare. Den centrala lärande aktiviteten inom PBL är basgruppsarbetet där 6-8 studenter arbetar tillsammans för att lösa verklighetsförankrade problem.

Vad krävs då av läraren? Läraren ska förvandlas till en handledare och facilitera istället för en undervisande lärare som berättar hur allt ska vara. Grundprinciperna kanske känns enkla, luta dig tillbaka och låt studenterna göra jobbet men observera att du behöver ha full kontroll över att studenterna når sina lärandemål, klarar slutexaminationen och slutligen får en legitimation. Vilka krav ställer det på dig som handledare och vad behöver du ha för kunskaper för att lyckas med ditt uppdrag? Hur väl förberedd är du på ditt uppdrag och vilken fortbildning får du under tiden?

Inom problembaserat lärande benämns scaffolding (stöttning) som ett viktigt begrepp. Stöttningen utgörs av ett stöd från handledaren som successivt kommer att avta allt eftersom studenterna utvecklar förmågan till självständigt lärande och agerande. Lev Vygotsksjij utgår ifrån sociokulturell teori och beskriver lärandet som primärt socialt och att utveckling kommer av individens samverkan med andra i olika social aktiviteter med stöttning utifrån. Detta stämmer väl överens med hur vi ser på lärandet i basgruppsarbetet. Studenterna får ett verklighetsbaserat scenario som bearbetas i en grupp om 6-8 studenter och verktyget är en modell att utgå ifrån som tex livbojen och handledaren stöttar i processen. Då kunskap utvecklas över tid behöver vi stöttning på vägen. Hur ska då handledaren komma med lagom mycket stöd? Vad är för mycket och vad är för lite? Studier visar att studenterna ofta behöver mer stöd i början av en utbildning och att de under senare delar behöver och önskar mindre stöd, detta trots att det blir mer komplext. Det finns en beskrivning av denna process över tid via tre stadier; ”Modeling”- som innebär att handledaren initialt handleder mer aktivt och lägger sig i den metakognitiva nivån dvs. berätta lite mer om hur man kan tänka och varför samt ger exempel på tillvägagångssätt. När gruppen visar på viss mognad övergår man till en fas med ”coaching” vilket innebär att man stöttar deras diskussioner ställer utmanade frågor vid behov som syftar till att de ska komma framåt i processen. Slutligen så när man det sista stadiet vilket kallas ”fading”. Handledaren kan nu nästan helt dra sig undan och stöttar endast vid behov. Bara via sin blotta närvaro är de ett bra stöd utan att de egentligen behöver lägga sig i gruppens arbete.

Finns det forskning som stödjer vilka handledaregenskaper och kunskaper samt vilka metoder som ska användas för att främja studenternas lärande i basgruppsarbete? Barrows beskriver att en basgruppshandledare ska underlätta arbetet och den viktigaste funktion är att utveckla studenternas metakognitiva förmåga. Den förmåga som innebär att man reflekterar och tänker på hur man tänker och varför man gör det under själva bearbetningen av det verklighetsbaserade problemet. En viktig faktor är förstås även att stimulera till ett självstyrt lärande som är grunden inom PBL. Vidare så ansvarar även handledaren för att lärprocessen går framåt avseende problembearbetningen men även att studenterna skaffar sig grundläggande kunskaper kring de problem som bearbetas och att alla studenter är aktiva under processen. Vad innebär då vår uppgift mer konkret och vilka förkunskaper behöver vi ha? Många pedagoger som forskare på området nämner att vi behöver arbeta med sakinnehållet och ingripa vid direkta felaktigheter under basgruppstillfället. Enligt min mening så innebär det då att vi behöver vara sakkunniga. De råder en del delade meningar om denna fråga. Vissa pedagoger anser att vi som handledare endast behöver vara insatta i den metod vi använder för att bearbeta ett problem samt i grupprocessen och fungera som en god facilitator. Andra säger att det är en självklarhet att vi behöver vara ämneskunniga. Hur ska vi annars kunna ingripa vid direkta felaktigheter som tycks vara en av de viktigaste uppgifterna som handledaren har i basgruppen.
Om vi summerar det hela så ska en god handledare under ett basgruppstillfälle lyckas arbete med sakinnehåll dvs vara teoretisk förankrad i ämnet, följa problembearbetningsprocessen dvs ha metodkunskap, stödja lärandet dvs stötta med rätt frågor vid rätt tillfälle, se till att alla inlärningsmål täck dvs ha god kunskap om kursens mål samt se till att gruppen är välfungerande och att alla är aktiv dvs ha kunskap i grupprocessen. I mina öron låter det som att alla som ska in i ett sådant uppdrag behöver vara väl förberedda och införstådda med vad som krävs och vilka förväntningar som finns på dem som handledare. Min erfarenhet är delvis en annan. Jag kom från en traditionell utbildningsort och skulle in som basgruppshandledare på medicinska fakulteten i Linköping. Jag fick en introduktionsdag och sedan förväntades jag fixa allt detta!? Jag hade en mentor som förhoppningsvis hade tid med mig om det var akut. Jag hade önskat en mer gedigen utbildning, auskultation med efterföljande diskussion tillsammans med en erfaren handledare samt schemalagda tillfällen för reflektion. Det finns en risk att PBL som metod urvattnas om vi inte har handledare som är kompetenta, brinner för sina uppdrag och ständigt är beredda på att utveckla metoden, bland annat genom att skapa nya verklighetsförankrade utgångspunkter. Utgångspunkterna/problemen som vi konstruerar behöver vara mångfacetterade i syfte att motivera studenterna till att söka ny kunskap. Detta tar förstås tid och tid är pengar. När de ekonomiska ramarna tightas till och vi hela tiden ska göra besparingar så finns det risk för att alla ”onödiga” moment tas bort dvs. tid för vidareutveckling av utgångspunkter, vidareutbildning av handledare samt att vi börjar spara in resurser och ökar antalet deltagare i basgruppen. En studie från Nederländerna visar att PBL metoden urvattnas över tid. Dels har storleken på gruppen blivit större vilket försvårar grupprocessen, man hoppar över steg i metoden, lägger mindre tid på diskussion samt tar bort utvärderingen för att spara tid. Eftersom alla steg i modellen är viktiga och har ett tydligt syfte så påverkas studenternas lärandeprocess negativt när metoden urvattnas. Handledarrollen belyses som en viktig faktor för att motverka att detta sker. Lärare/handledare behöver fylla på via seminarier och workshops samt genom att observera andra handledare och få feedback på sin handledning. Det finns inga genvägar och enkla kurser som kan göra dig till en bra handledare utan det är via utbyte med andra och erfarenhet som du kan nå dit. Detta förhållningssätt måste drivas av ledningen för att stimulera och motivera handledaren till fortsatt utveckling. Om inte PBL ska urvattnas som metod behöver vi handledare som är väl insatta i metoden, har goda kunskaper i grupprocesser och ständigt via utbyte men andra fortsätter att fördjupa sina kunskaper inom området. Handledare behöver få förutsättningar att göra ett bra arbete tillsammans med våra studenter som under alla faser behöver stöttning för att successivt nå till självstyrt lärande och slutligen nå sin slutdestination med en professionsutbildning som kräver legitimation ifrån socialstyrelsen.

För att nå målet med studenter som är självständiga och motiverade och tar eget ansvar för sitt lärande och har förmågan till att lösa problem i olika situationer så krävs det att vi tar vår handledarroll på allvar och att ledningen också gör det! Glöm inte att det är våra blivande kollegor vi handleder!

Referenser:

Allen D, Donnham R, Bernhardt S. New directions for teaching and learning 2011 no 128.
DOI :10.1002/tl465
Barrows, H. S. (1980). Preface. I Barrows H. S. & Tamblyn, R. M. Problem-based learning. An Approach to Medical Education. (pg. ix-xiii) New York: Springer Publishing Company.
Barrows, H. S. (1988). The tutorial process. Springfield: Southern Illinois University, School of Medicine.
Jones RW. Anaesth Intensive Care 2006; 34:485-488.Moust JHC, Van Berkel HJM, Schmidt HG. Higher Education (2005) 50:665-683. Signs of Erosion: Reflections on three decades of problem-based learning at Maastricht University.
Silén, C. (1996). Ledsaga lärande – om handledarfunktionen i PBI. Linköpings Universitetet: Institution för pedagogik och psykologi. LIU-PEK-R -195.
Silén, C. (2004). Problembaserat lärande – pedagogisk idé och metod. HälsouniversitetetLinköping: Pedagogiska enheten.
Wood Diane . BMJ (2003) 8; 326(7384):328-330. Problem based learning

Publicerat

Min reflektion om PBL. Hur går lärande till? Av Henrik Hilding

Hur går lärande till? Det börjar ofta med ett problem som ska beskrivas(definieras) och bearbetas. Problemet kan vara lätt, svårt eller omöjligt att definiera och bearbeta beroende på om student har förkunskap och erfarenhet. Med traditionellt lärande så visar läraren hur problemet definieras och bearbetas via exempelvis föreläsningar.

PBL=problembased learning har en annan pedagogik att hjälpa studenten att ta sig an problemet och hantera det. Det är där läraren blir en handledare för en grupp studenter.

Basgruppshandledaren huvuduppgift är enligt Li et al 2019 se till att kommunikationen i gruppen är bra. Dvs håll grytan kokande men låt det inte koka över. Det tar även Azer et al 2005 fram som viktiga egenskaper hos handledaren men gör ett tillägg på att kontrakt ska skrivas för att ha något som gruppen kan förhålla sig till när samarbetet behöver ses över.

Jung et al 2005 vill att handledaren hjälper till att plocka fram gruppens erfarenhet, se allt som ett lärtillfälle och anta kunskapsutmaningar när de dyker upp.

Sillén 2006 ser uppmärksamhet och närvaro men inte deltagande som viktiga egenskaper hos handledaren. Det vill Dolmans et al 2001 också med att handledaren inte får släppa studentperspektivet utan vara med att öka svårighetsgraden när studenter klara att hantera scenariot/problemet. Det viktiga är ansvarsfördelningen inom gruppen så att alla vet vem som gör vad i gruppen.

Det låter som en spännande utmaning för någon som har kunskap, erfarenhet och vill dela med sig av sin kunskap genom att ta studenten med på en upptäcktsfärd och låta studenten göra sina egna observationer och reflektioner men samtidigt finns där som stöd så att den kunskap som tas in stannar kvar länge.

Referenser.

Azer Samy A.,(2005), Challenges facing PBL tutors: 12 tips for successful group facilitation, Medical Teacher, vol 27, No 8. 

Jung B., Tryssenaar, J., Wilkins S., (2005) Becoming a tutor: exploring the learning experiences and needs of novice tutors in a PBL programme, Medical Teacher, vol 27, No 7. 

Li Y., Wang X., Zhu X-R., Zhu Y-X., Sun J.,(2019), Effecticeness of problem-based learning on the professional communication competencies of nursing students and nurses: a systematic review, Nurse Education in Practice vol 37. 

Sillén C.,(2006), The Tutors approach in base groups, Higher Education, vol 51. 

Dolmans D., Wolfhagen I., van der Vleuten C., Wijen W., (2001), Solving problems with group work in problem-based learning: hold on to the philosophy. Medical Education, Vol 35.