Mitt första möte med problembaserat lärande, PBL, kom när jag började på civilingenjörsprogrammet i informationsteknologi på Linköpings Universitet. Efter att jag kommit in i processen tog jag upp det med vänner från andra program, men blev bara bemött av frågor om vad PBL är och varför vi håller på med det. Till min förvåning kunde jag inte hitta någon annan på min sektion eller ens hela fakulteten som använde PBL, det kändes som att vi på IT-programmet var de enda som visste vad det var. Först efter två år av att använda processen fick jag höra att problembaserat lärande används i stor utbredning på den medicinska fakulteten, och att det även används på den filosofiska fakulteten. Detta fick mig att undra: Varför använder vi på IT-programmet PBL när ingen annan inom samma område använder det?
I litteraturen kring PBL skrivs det ofta om hur bra PBL är och argument och anledningar för att införa PBL i kursplaner. Mindre vanligt är att man hittar något negativt om PBL, så hur kommer det sig att det inte används i större utsträckning? Är det för att det inte finns lika mycket fördelar inom områden som ingenjörskap och datateknologi?
Enligt Perrenet, Bouhuijs & Smits, som skrivit om PBL inom ingenjörsutbildningar på högre nivå, skapar problembaserat lärande en del begränsningar som kan göra att det är mindre användbart än utbildningar som kan applicera mer praktiska problem, t.ex. medicin. De lyfter hur de relativt korta cyklarna genom problem i PBL inte liknar den verksamhet som sker i arbetslivet inom ingenjörsområden. Istället för problembaserat lärande hänvisar de till projektbaserat lärande, som kan utformas med mer komplexa problem över långa tidsperioder. Detta, menar dem, ger bättre erfarenhet och lärande inför arbetslivet. Dock lyfts fördelas hos PBL, som att bli bekväm med grupparbeten och att själv utforska problem fritt, och det föreslås att PBL kan användas i början av en ingenjörsutbildning, för att sedan övergå till projektbaserat lärande i takt med att komplexiteten ökar. I ett relevant arbete av Julie Mills & David Treagust, undersöks huruvida PBL fungerar i ingenjörssammanhang. De menar att den öppna och fria karaktären av PBL gör att det inte går att förlita sig på inom alla utbildningar. De jämför strukturen på kunskapen inom medicinska områden med matematiska och teknologiska områden. Den avgörande skillnaden, enligt dem, är att medicinsk kunskap är uppbyggd med en encyklopedisk struktur, vilket innebär att ordningen kunskap kan inläras är friare, och om man missar något område vid ett visst tillfälle kan man lära in det senare. Matematisk kunskap är däremot strukturerad hierarkist, vilket innebär att den i hög grad bygger vidare på sig själv, och en specifik ordning krävs för att lära sig. Om studenter själva tillåts välja problem och inlärningsområden kan man inte garantera att “den rätta kunskapen” uppnås. Inom medicinska områden är detta oftast inte ett problem, då den kunskapen kan hämtas vid ett annat tillfälle. Å andra sidan kan det skapa stora problem för ingenjörsstudenter om de missar ett område som är centralt för att de ska kunna förstå koncept i framtiden av utbildningen, eftersom nya koncept i princip alltid bygger på de föregående. Självaste naturen av PBL kan i sådana situationer alltså göra att det inte passar lika bra inom alla områden. För att detta inte ska påverka en basgrupp i en ingenjörsutbildning kräver det att gruppens handledare inte tar en alltför passiv roll, utan att de istället invänder och ställer ledande frågor om de märker att studenterna är på väg att missa något centralt innehåll.
Så, går det inte att använda PBL inom ingenjörsområden över huvud taget? I en avhandling om hur PBL kan användas för studenter inom datateknologi och programmering, skriver Esko Nuutila, Seppo Törmä & Lauri Malmi om ett införande av PBL på en programmeringsutbildning, samt vilka resultat som kunde ses efter att ha gjort det i fyra år. De beskriver inom vilka delar av utbildningen som PBL har varit givande och var det har passat mindre bra. För att lära sig programmering krävs många övningar och demonstrationer för att förstå hur de olika språken fungerar. I dessa områden har PBL inte haft en betydande roll, menar dem. Däremot har PBL fungerat som ett bra verktyg när det kommer till de abstrakta koncept som programmeringen bygger på. I dessa situationer har studenter kunnat diskutera och koppla koncepten till egna erfarenheter på ett sätt som inte märkts innan införandet av PBL. Dessutom uppmuntrar diskussionerna under möten med PBL-grupperna till att studenter förklarar koncept för varandra, vilket ger djupare förståelse. Under åren som PBL användes noterades även andra, mindre ämnesspecifika fördelar. Det handlade t.ex. om att arbeta i grupp, använda kreativa processer, träna på kommunikation och argumentation, samt att ta mer ansvar för sina egna studier. De noterade även ett ökat engagemang under tiden då PBL användes. Under denna period snittade andelen avhoppande studenter på 17%, vilket kan jämföras med 45% under perioden innan PBL infördes. Dessa universella fördelar pekar mot att PBL skulle kunna användas inom många fler områden än vad det görs idag.
Programmering är enligt mig ett “öppet ämne” där ett problem ofta kan ha ett flertal olika lösningar, vissa bättre än andra. Andra ämnen som matematik och fysik har oftast ett specifikt svar som inte kan diskuteras på samma sätt, vilket gör att det inte lämpar sig lika bra för PBL-processen. Dock beror detta på vilka typer av frågor man ställer. Det ställer högre krav på examinatorer som skapar vinjetter och handledare som ska leda gruppen i arbetet. Då blir det extra viktigt för handledare att främja en miljö där följdfrågor och invändningar kan leda till breda diskussioner inom ämnen där problemen oftast bara har ett specifikt svar. Jag tror att PBL kan användas på ett gynnsamt sätt inom alla områden, men är man inte nogrann med implementationen av det kan man också misslyckas med PBL inom alla områden.
För att sammanfatta lite kan man säga att det absolut finns möjlighet för PBL att ha en central och givande plats på ingenjörsutbildningar. PBL kan vara väldigt givande inom ingenjörskapsområden, men lika enkelt kan det bli ett moment som inte bidrar till studenternas lärande; det är upp till examinator, handledare, och gruppen själv att välja vilken av dem det blir. Jag tror att problembaserat lärande och projektbaserat lärande kan utnyttjas i olika stadier av utbildningen för att maximera inlärning. PBL är ett verktyg som borde implementeras i fler ingenjörsutbildnigar, och varför sluta där?
Referenser
J. C. Perrenet, P. A. J. Bouhuijs & J. G. M. M. Smits (2000) The Suitability of Problem-based Learning for Engineering Education: Theory and practice, Teaching in Higher Education, 5:3, 345-358, DOI: 10.1080/713699144
Mills, Julie & Treagust, David. (2003). Engineering Education, Is Problem-Based or Project-Based Learning the Answer. Aust J Eng Educ. 3. https://www.researchgate.net/publication/246069451_Engineering_Education_Is_Problem-Based_or_Project-Based_Learning_the_Answer
Esko Nuutila, Seppo Törmä & Lauri Malmi (2005) PBL and Computer Programming — The Seven Steps Method with Adaptations, Computer Science Education, 15:2, 123-142, DOI: 10.1080/08993400500150788
Mihić, Matej & Završki, Ivica. (2017). Professors’ and Students’ Perception of the Advantages and Disadvantages of Project Based Learning. International Journal of Engineering Education. 33. 1737-1750.