Efter korta, tre respektive sex månader, personliga exponeringar för det välbekanta tutorsystemet i Oxford (Oxbridgesystemet) och problembaserat lärande vid Linköpings universitet under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal har jag funderat över likheter och skillnader mellan dessa system.
Oxbridges tutorsystem har funnits sedan 1800-talet och beskrivs på New Colleges hemsida som ett system med veckovisa möten (”tutorials”) mellan 1-2 studenter och en personlig lärare (tutor). Förväntan är att man skall prata på djupet angående sina idéer och uppfattning relaterade till veckans givna ämnen. Fokus är mycket på argumentation kring ämnet och att kunna belysa det från flera perspektiv. Man beskriver att man studenten förväntas arbeta självständigt och skriva essäer för att förbereda arbetet med sin tutor. Man förväntar sig att studenterna genom detta arbetssätt går på djupet och lär sig att inte bara hitta information utan att även lära sig att argumentera för sina fynd. När man läser djupare om detta system tycks det inte vara någon egentligen undervisningsfilosofi utan mer av en etablerad metod som har varit relativt oförändrad sedan den infördes.
Problembaserat lärande grundades av fem läkare – där den mest namnkunnige är Spaulding – vid McMaster University i Canada 1969 och kom från ett missnöje med traditionella undervisningmetoder – som då mest var baserade på föreläsningar. Initialt var det inte ett sammanhållet system utan mer ett förhållningssätt, man undvek också aktivt traditionell ”top-down” undervisning. Man kombinerade studentdriven undervisning i små grupper (basgrupper), som utgick från problemställningar, med systemorienterad undervisning. Den senare lånade man bl a från North American medical school på Western Reserve University. WRU hade ersatt monodisciplinära kurser med ämneskommittéer som landade i systembaserade kurser. WRU och McMaster hade ett utvecklat utbyte och harmoniserade så småningom sina två utvecklingslinjer. Även om det inte finns mycket beskrivet om varför man började med små grupper är det beskrivet tidigt i utvecklingen. I en intern skrift på McMaster beskrivs en möjlig inspiration från tutorsystemet i Oxbridge, men Servan-Miklos argumenterar att Oxbridgesystemet är ett one-on-one system medan McMaster hade större grupper och att det möjligen kan ha inspirerat men i sådana fall anpassats.
I Oxbridgesystemet understryks förvisso målet att studenterna skall utveckla kritiskt tänkande och självständighet, men samtidigt framhävs lärarens roll som expert. Man framhåller t ex att det på varje college finns experter inom varje ämne som undervisas – ett tecken på att expertkunskapen anses som viktig. I en artikel av Robert Beck analyseras främst Oxbridgesystemet men han positionerar det I relation till problembaserade system. Han menar att problembaserat lärande går ut på att studentgruppen skall lösa ett problem medan Oxbridgesystemet går ut på att studenten skall lära sig att hantera konceptuella konflikter tillsammans med sin tutor. Sålunda är tutorns – handledarens – roll väldigt central i Oxbridgesystemet emedan gruppen och processen är mer central inom problembaserat lärande.
Man bör i och för sig nämna att man inom Oxbridgesystemet betonar tutorns expertkunskap, men att fokus samtidigt ligger på att expertkunskapens roll inte tycks ligga i att ”förmedla kunskap” utan att kunna utmana studenten i veckans frågeställningar. Studenten förväntas har förberett sig väl genom att till exempel ha gjort fördjupade studier och skrivit sin essä, men själva tutorial (dvs handledningstillfället) är fokuserat på att tutorn utmanar studenten som får försvara och utveckla sitt resonemang.
Förhållandet till experthandledare är lite mer splittrad inom problembaserat lärande. I en review av Li et al från 2022 går man igenom 48 artiklar som bland annat har tittat på olika typer av handledares effekt på utfallet av basgruppsarbetet. Man har i denna kategoriserat handledare i tre huvudtyper: experthandledare, icke-experthandledare och studenter som handledare (peer tutors). Resultaten av de inkluderade studierna är inte helt kongruenta men en förenklad analys är att två saker sticker ut: basgrupper med experthandledare tycks få något bättre akademiska resultat och basgrupper med studenter som handledare tycks skatta upplevelsen av själva basgruppsarbetet som något bättre.
Essän är en central del av Oxbridgesystemet. Den beskrivs som viktig för att studenten skall vara tillräckligt förberedd för sin tutorial – om studenten inte kan tillräckligt om ämnet kommer inte heller interaktionen med tutorn få önskad effekt. En del kritik mot Oxbridgesystemet – och dess möjliga implementering i andra läromiljöer, är att den är mycket krävande. En student kan förväntas läsa in sig på text motsvarande tre böcker under en vecka och tillskansa sig tillräcklig kunskap för att sedan på djupet dissekera ämnet med sin tutor – som är en expert på detsamma.
I McMasters problembaserade system finns ingen motsvarighet till Oxbridges förberedande essäer. En kritik som framförs mot traditionellt problembaserat lärande enligt ursprungsmodellen är att vissa studenter kan vara relativt passiva och oengagerade i basgruppsarbetet. Handledarens roll är inte heller traditionellt att delta i själva diskussionen utan främst att facilitera processen. Handledarens roll är inte att vrida och vända på argumenten även om handledaren kan försöka engagera alla studenter. Olika metoder för detta finns beskrivna och är i första hand relaterade till gruppdynamiska interventioner. Det har även nyligen framförs kritik mot det läkarprogram i Sverige med längst tradition av problembaserat lärande – Linköping – där man lyfter fram bristande stöd från lärare i vilken kunskap som kommer att examineras.
En utveckling som skedde på Miljövetarprogrammet i Linköping 2005 har möjligen fört de två systemen närmare varandra. Ett nytt inslag infördes: individuellt basgruppsunderlag (IBU). Detta går i korthet ut på att varje student skall förbereda att underlag – byggt på källor – som utgår från förra basgruppstillfällets frågeställningar. Detta har både likheter med och skillnader den Oxbridgska essän. Det individuella basgruppsunderlaget motiverades med att man ville synliggöra den enskilda studentens insatser men även som ett sätt för handledarna att kunna bedöma huruvida studenten faktiskt var aktiv i sitt lärande. När man i en kvalitativ utvärdering studerade effekterna av detta nya inslag såg man positiva effekter för att stödja lärandet – såväl för studenten själv som handledaren. Lärarna lyfte inte bara fram att det var lättare att stötta studenterna i sin lärandeprocess utan även att de fock bättre underlag för att utvärdera studenterna. I slutsatserna av studien lyfter man särskilt fram att den kan vara ett stöd för studenternas ”metakognitiva kompetens”, vilket inte minst består av själva dokumentationsprocessen. Just den ”metakognitiva kompetensen” är en annan beskrivning av de mål som Oxbridgemodellen har med mötet mellan väl förberedda studenter och en djupt kunnig tutor.
Det är svårt att inte se en parallell mellan utvecklingen av det individuella
basgruppsunderlaget (IBU) och den Oxbridgska essäförberedelsen. Studenten tycks ha
en fördel av att systematiskt bearbeta och dokumentera sin kunskapsinhämtning.
När man läser om de ursprungliga tankarna kring problembaserat lärande på McMaster
kan man inte riktigt se att en sådan ”styrande” princip harmoniserar med de mer lösa
ramarna kring deras pedagogiska modell.
I en associativ analys av effekten av en experthandledares roll i Li:s reviewartikel,
likheterna mellan Linköpings Universitets IBU och den Oxbridgska essäen är intressant.
Man kan inte undvika att reflektera över om en mer aktiv handledarroll i
basgruppsarbetet – inspirerad av Oxbridges tutorsroll – kan han en positiv effekt,
förutsatt att målet är att få studenterna att vända och vrida på de underlag de har fått
fram i sin IBU, på samma sätt som Oxbridgestudenterna använder sin essä.
Det finns visst stöd för att en sådan modell kan vara intressant att pröva och – kanske –
kan man genom att kombinera själva basgruppsprocessen i problembaserat lärande
med IBU/essä och mer aktiva handledare nä nästa nivå av gruppbaserad undervisning.
/Patrick Vigren
Referenser
https://www.new.ox.ac.uk/tutorial-system
Servan-Miklos V. Fifty Years on: A Retrospective on the World’s First Problem-based
Learning Programme at McMaster University Medical School. Health Professions
Education Volume 5, 2019.
Mueller CB. McMaster University Medical School: the little school that could – and did.
McMaster Univ Med J, 2008
Beck RJ. The Oxford Tutorial System: a Learning Theory. Oxford Magazine. Eight Week,
Trinity Term, 2007.
Li et al. Does your group matter? How group function impacts educational outcomes in
problem-based learning: a scoping review. BMC Med Educ. 2022
https://lakartidningen.se/nyheter/hoppade-av-lakarstudierna-i-linkoping-kritiserarbristande-stod/
Edvardsson Stiwna E (red). UTBILDNING – UNDERVISNING – UTMANING – UTVECKLING.
En rapport från LiU:s utvecklingskonferens, 2011