Min första kontakt med PBL var när jag började på läkarutbildningen. PBL och basgrupper var lika nytt för mig som det var för de andra deltagarna i den basgrupp som jag hamnade i på termin 1. På så vis var vi lika inför den pedagogik som läkarprogrammet kom att introducera oss för: PBL, med dess små grupper och fallbaserade scenarion.
Det fanns också erfarenheter som skilde mig och mina basgruppskollegor åt. Förutom det faktum att vi alla var nya på utbildningen och kom från olika delar av landet utgjordes två av dessa erfarenheter för min del av sisådär drygt ett decenniums arbetslivserfarenhet och en tidigare universitetsutbildning.
Det är inte utan att jag under den här kursen i PBL-handledning kommit att fundera över hur det kom sig att basgruppsarbetet fungerade så bra som det gjorde. Detta trots våra olika ingångsvärden, där jag alltså åtminstone på vissa sätt var en outlier. På de allra flesta plan fungerade det nämligen utmärkt: från fikastunder i pauserna (nej, vi följde inte fullt ut reglerna om att inte förtära något i lokalerna) till samarbetet i själva basgruppsprocessen. Tiden har förvisso lagt en tunn slöja över mina minnen, men jag minns det som att vi gradvis i gruppen utvecklades mot att kunna styra vår inlärningssituation och att vi var duktiga på att använda ovalen för att täcka in alla stegen i problembearbetningsprocessen.
Naturligtvis spelade det roll att vi alla gick in i arbetet med ambitionen att göra vårt bästa och att vi försökte få ut så mycket som möjligt av tillfällena. Men såhär efteråt är det intressant att reflektera kring detta i anslutning till att vi inom ramarna för den här kursen i handledarskap läst om PBL som teori.
Jag läste exempelvis med intresse om hur PBL beskrivs som en pedagogisk modell som baseras på samarbetsstrukturer som ger förutsättningar att ta sig an ett projekt, eller ett fall (de la Torre-Neches). Det är då de små, heterogena grupperna som står som en garant för att kommunikation sker mellan dess medlemmar. Naturligtvis sker detta inte utan risk för utmaningar och friktion, något som är inbyggt i grupprocesser och som bland annat lyfts i en artikel av Wallach. Hon lyfter vikten av att se enskilda individer och subgrupper som delar i ett större system och att lyfta problem och utmaningar i gruppen – något som förutsätter en miljö där känslor som uppstår under arbetet kan utforskas och förstås. I detta har handledaren ett viktigt uppdrag.
I min egen roll som outlier har jag under den här kursens gång funderat en del kring huruvida det förhåller sig så att PBL underlättar för studenter med tidigare arbetslivserfarenhet vad gäller dessa studenters möjlighet att dels återgå till skolbänken och dels upprätthålla motivationen. Jag har inte hittat någon rapport eller forskning specifikt kring detta, men min subjektiva känsla säger mig att det skulle kunna förhålla sig så. Detta, skulle jag vilja argumentera för, stöds också av den kommunikation som är inbyggd i själva PBL-upplägget (enligt ovan).
Ett argument som man ibland stöter på i PBL-sammanhang är att det är ett arbetssätt som förbereder studenterna för arbetslivet på ett sätt som traditionell undervisning inte gör. Jag tror att det också förhåller sig tvärtom: när man kommer från arbetslivet till en utbildning där PBL tillämpas blir det enklare att ta den till sig och komma in i den. Detta eftersom, vill jag hävda, samarbete och gemensamma mål är en så integrerad del i stora delar av arbetslivet – nästan oavsett yrke. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag såg framför mig när jag gick från arbetslivet och tillbaka till skolbänken, men jag vill hävda att PBL sänkte tröskeln för mig att göra det – och att bibehålla motivationen.
Ibland stöter man på argument som går ut på att PBL är en väldigt ”fri” pedagogik, där mycket ligger i studenternas egna händer. Min uppfattning är att det ligger en sanning i detta. Vad som oftast inte nämns samtidigt är dock att PBL också innebär en genomarbetad och ganska strikt process, där ovan nämnda oval utgör navet. Samtidigt är PBL-processen också avhängig kompetenta och engagerade handledare, inte minst mot bakgrund av vad som nämns ovan gällande risk för konflikter i basgrupperna. Vad detta i grund och botten handlar om är, för mig, vikten och nödvändigheten av god kommunikation.
Kommunikationen och den i PBL förknippade självstyrningen kommer naturligtvis inte nödvändigtvis av sig självt. I en artikel av Silén och medarbetare lyfts 6 olika faktorer som spelar roll för att studenter i en basgrupp ska kunna utvecklas mot att bli självstyrande. Dessa innefattar självutvärdering av kunskapsluckor, utvärdering av sig själv och andra, reflektion, informationshantering, kritiskt tänkande och kritisk värdering.
I artikeln för man fram argumentet att studenterna i basgruppen kommer att ta eget ansvar och egna beslut när de känner att de kan påverka sin egen inlärningssituation och tillskansa sig de kompetenser de behöver för att göra detta. I det fall att studenterna istället känner sig övergivna och lämnade till sig själva, och därmed oförmögna att hantera situationen, kommer deras beteende istället att karaktäriseras av beroende, sökande efter överlevnad, ”rätta svar” och ledtrådar. Studenter behöver utmaningar, stöd och feedback för att kunna utveckla informationshantering inom det fält som de valt att studera. Det fina i det hela är väl på något sätt att optimering av kommunikation i gruppen ligger inbyggt i själva PBL-processen, när den fungerar som det är tänkt.
För egen del uppfattade det som att tendensen i basgruppsarbetet under de senare terminerna på utbildningen gick mot att lägga mindre fokus på själva PBL-processen, till förmån för ett mer traditionellt sätt att se på informationsinhämtning. Jag vet att jag inte var ensam om att uppfatta det så. Det var också så att vi på de senare terminerna inte hade en handledare närvarande, utan jobbade mer självständigt. På ett sätt kan jag tycka att det var synd att det fanns en glidning bort från den tydliga PBL-strukturen. Samtidigt kan jag också ha förståelse för att det blev så efter att vi jobbat ganska så strikt i flera terminer med PBL. Det kanske är att svära i kyrkan, men kanske kan man se det som att vanan vid PBL till slut övertog handledarrollen, eftersom rutinen kring hur man tog sig an ett scenario då var etablerad. Man skulle kunna argumentera för att det i så fall är höjden av förberedelse för arbetslivet.
De la Torre-Neches, Berta, Rubia-Avi, Mariano, Aparicio-Herguedas, Jose Luis, Rodríguez-Medina, Jairo. 2020. ”Project-based learning: an analysis of cooperation and evaluation as the axes of its dynamic”. Humanities & Social Sciences Communications.
Silén, Charlotte, Uhlin, Lars. 2008. ”Self-directed learning – a learning issue for students and faculty!”. Teaching in Higher Education.
Wallach, Tracy. 2004. ”Transforming Conflict: A Group Relations Perspective.” Peace and Conflict Studies.