Den optimala handledaren – återfinns inte i sinnevärlden? Av Kristina Hasselgren

Detta är en reflektion som baseras på mina egna erfarenheter som handledare av läkarstudenter vid Medicinska Fakulteten men till viss del också erfarenheten av att själv ha studerat vid Medicinska Fakulteten Linköpings Universitet.
Som läkarstudent och sedermera läkare är handledning något av en integrerad del av arbetet. Under utbildningen är många studenter amanuenser, och därmed handledare till yngre kurskamrater. Efter erlagd examen fortsätter läkaren att både vara handledare, och att bli handledd. Om student eller den examinerade läkaren väljer att även forska tillkommer handledning även där. Först att bli handledd under doktorandtiden, och efter erlagd doktorsexamen att själv handleda forskarstudenter. Ur ett bredare perspektiv är således handledarskap något som är centralt under utbildningen och under yrkeslivet.
Att vara handledare till blivande kollegor borde därmed vara en uppgift som skattas högt; av såväl handledaren som av handledarens kollegor och av studenter. Vidare kan det tyckas vara önskvärt att de som tillfrågas har såväl tidigare erfarenhet som utbildning i handledning. Realiteten är dock en annan. Dels då antalet handledare som behövs på läkarprogrammet är stort, och ökar i och med att utbildningsplatserna ökar. Vidare att tiderna för basgruppsarbete sällan är lätt att förena med det kliniska arbetet, utan i realiteten ”försvinner” ofta en halvdags kliniskt arbete. Det leder till att kliniken tillfrågar, vilket i praktiken ofta betyder utser, en yngre kollega som lättare kan avvaras än en mer senior kliniker. Om den yngre kollegan har genomgått handledarutbildning eller har tidigare erfarenhet av handledning förefaller ofta vara av underordnad betydelse.
Tidigare har inte Medicinska Fakulteten haft som krav att blivande basgruppshandledare ska ha genomgått handledarutbildning, eller krav på annan kompetens, huruvida det är ändrat vet jag inte. Därtill kan många gånger informationen från terminsledningen till nya basgruppshandledare vara tämligen bristfällig och likaså eventuellt stöd under terminens gång.
Således kan basgruppshandledare uppvisa stor skillnad i formell kunskap, tidigare erfarenhet och också intresse. Hur påverkar det resultatet hos studenterna och deras upplevelse och vilken evidens finns det för att basgruppshandledaren ska besitta särskilda kunskaper och färdigheter?
Det saknas entydig evidens för vilka egenskaper hos basgruppshandledare som är optimala. Att det gör det kan sannolikt till viss del bero på att det är ett ämne som är svårt att forska i, då många faktorer och variabler påverkar såväl studenternas upplevelse som studieresultat. En grundläggande färdighet anges vara att handledaren ska bidra till grupprocessen och ha kunskap kring problembaserat lärande som pedagogisk metod. [1]
Att varje basgruppshandledare ska besitta såväl ämneskunskap som pedagogisk kunskap samt ha erfarenhet av basgruppshandledning är sannolikt inte realistiskt genomförbart. Det finns data som talar för att kliniskt verksamma handledare skattas högre i vissa avseenden medan fakultetsanställda skattas högre i andra avseende. Således anges akademiska handledare vara bättre på att bidra till att utveckla gruppsamhörighet hos basgruppsmedlemmarna, medan de klinisk verksamma handledarna i större utsträckning kan bidra till att göra en klinisk koppling till de fall som diskuteras [2]. Oavsett bakgrund hos handledaren är det önskvärt att handledaren bidrar till att skapa en positiv miljö samt underlättar att alla basgruppsmedlemmar kommer till tals och bidrar till arbetet [2]. Att göra det kräver kanske inte djupgående kunskaper i pedagogik, men däremot ett intresse och engagemang för uppgiften. Det förutsätter också en önskan hos handledaren att gruppen ska fungera, och att studenterna ska nå lärandemålen. För att handledaren ska ha ett genuint intresse för sin uppgift är det en stor fördel om handledaren frivilligt har åtagit sig arbetsuppgiften och upplever att det finns tid avsatt.
Då varje basgrupp i regel har två handledare vore det sannolikt en fördel om terminsledningen gjorde en ansats att matcha handledare, så att deras kunskaper och färdigheter i större utsträckning komplettera varandras.
I en studie undersöks hur studenter uppfattar att ha nyutexaminerade handledare, som nyligen tagit examen från samma utbildning. Resultatet visar att studenterna var positiva till den handledning de erhöll samt uppvisade goda studieresultat [3]. Det skulle systematiskt kunna implementeras på Medicinska Fakulteten i samarbete med Universitetssjukhuset. Efter erlagd läkarexamen är det många som vikarierar som underläkare, innan de får en AT-tjänst. De skulle under tiden som vikarierande underläkare kunna ha en deltidsanställning som basgruppshandledare, vilket skulle anses vara meriterande inför AT-tjänst. En fördel är då att basgruppshandledarna har egna erfarenheter av basgruppsarbete, men också att de har påbörjat yrkeslivet som kliniker. Vidare skulle handledaren i dessa fall i regel vara mer jämnårig med studenterna, vilket kan bidra till att skapa en mer jämlik relation. Dock förutsätter det en mognad hos handledaren, och en beredskap att påtala svårigheter i gruppen eller hos någon av dess medlemmar.

Då basgruppshandledning delvis är en färdighet som utvecklas över tid och således kräver erfarenhet är det en fördel att handledaren bibehåller uppgiften över tid. I en studie undersöks vilka faktorer som bidrar till att handledare trivs med uppgiften och kvarstannar [4]. En av de främsta faktorerna är personligt intresse av handledning och utbildning. Det är inte en faktor som universiteten kan direkt påverka, men väl uppmuntra. Det borde kanske dock i större utsträckning vara ett krav för att bli handledare initialt. En annan faktor som framkom är utbildning i handledarskap. Handledarutbildning finns, och är tillgänglig, via Universitetet. Kanske kan det ifrågasättas att basgruppshandledare inte är ålagda att genomgå utbildning innan de börjar som handledare. En fördel om utbildning vore tvingande är sannolikt att de med ett mer genuint intresse blir handledare, samt att alla handledare har en viss kunskapsnivå, vilket sannolikt skulle bidra till att höja kvaliteten på basgruppsarbetet, och kanske i förlängning också öka studenternas motivation. Ytterligare en faktor som framkom var att handledarstöd fanns tillgängligt. Här beskrevs framför allt administrativt stöd, men sannolikt vore det också en fördel om det fanns stöd att tillgå om handledaren upplever svårigheter i basgruppen eller med någon basgruppsmedlem. Slutligen framkom att det hos många handledare upplevdes som personligt utvecklande att vara handledare. Om detta i högre utsträckning uppmärksammades skulle sannolikt fler kliniks verksamma läkare visa intresse för att vara basgruppshandledare.
Sammanfattningsvis är handledning en viktig och integrerad del av kliniskt verksam läkares arbete. Intresset för det varierar naturligtvis mellan olika individer, men kan uppmuntras och utvecklas genom utbildning och vid behöv stöd till handledaren. Trots intresse, utbildning och kunskap går det sannolikt inte att återfinna en optimal basgruppshandledare, vilket inte är det samma som att det inte går att återfinna intresserade och kunniga handledare med intresse för uppgiften.
Referenser
1. Bate, E., et al., Problem-based learning (PBL): getting the most out of your students – their roles and responsibilities: AMEE Guide No. 84. Med Teach, 2014. 36(1): p. 1-12.
2. Groves, M., P. Régo, and P. O’Rourke, Tutoring in problem-based learning medical curricula: the influence of tutor background and style on effectiveness. BMC Med Educ, 2005. 5(1): p. 20.
3. Kim, K.J., J.H. Lee, and C. Kee, General physicians graduated from a PBL undergraduate medical curriculum: how well do they perform as PBL tutors? Med Teach, 2009. 31(6): p. e267-71.
4. Paslawski, T., R. Kearney, and J. White, Recruitment and retention of tutors in problem-based learning: why teachers in medical education tutor. Can Med Educ J, 2013. 4(1): p. e49-58.